Min kropp över en avgrund svävar.
Jag känner hur mitt hjärta bävar.
Vad händer, när tiden går i Mål?
Sugs man in i ett ofantligt hål?
Får jag nått för allt vad jag strävar
efter uti blåsten, kall och snål?

Vi föddes hit till mänskolivet.
Lärde oss, snart, ta första klivet -
uppför den höga backen till hit,
raskande på i Gången, med flit.
Nu, känns allt, blott, så övergivet!
Jag är inte tillfredsställd, ett skit!

VAD är Meningen med det hära -
om jag aldrig mer får va´ nära
en man med rätta Tycket för mig?
Har jag nått å vänta på, så säg?
Jag vill, så gärna, va´ nånns kära -
- som inte kommer å ångra sig !

Kontaktannons, tror jag inte på!
Risken för miss är för stor, som så!
Så, vad 17 skall jag ta mig till !?
För å få det, jag -verkligen- vill ?
Istället för å sitta här, blå --
likt en smäktande trånsjuk makrill!

Vill att min Trängtan ska få ett slut!
Känslorna svallar, vill komma ut!
Är det nånn mer, som känner så här?
Hur lösa rätt, den känslan, så tvär?!
Detta mitt Dilemma är -- akut!
Kanske, nått av det hela, jag lär!