Där kom den igen,
Den uttjatade, triviala och svårhanterliga frågan.

Frågan som är tänkt som artighetsfras i all enkelhet,
helt elementär, anspråkslös och alldaglig.
Den som sitter så djupt inne i ryggmärgen att den alltid ställs slentrianmässigt.

Ja, vad sjutton svarar man?


Det är svart,
så svart och mörkt att konturerna suddats ut och alla färger är sedan länge försvunna.
Det gör ont,
så ont att jag bara vill lägga mig i fosterställning och bara skrika med all kraft tills luften i lungorna tar slut och det börjar göra ont i både bröstet och halsen.
Då skulle man i alla fall kunna ta på VAR det gör ont någonstans.
Det förtvivlat,
så förtvivlat att allt hopp är som bortblåst och alla tankar snurrar i huvudet som en okontrollerad karusell. Eller nej, de studsar. Som små, små studsbollar studsar de runt i hjärnan, omöjliga att fånga och få grepp om.
Så förtvivlat att man varken vet vad som är upp och ner, eller in och ut. Vad som är verklighet eller vad som är hallucination.

Och det värsta av allt är att man inte kan sätta ord på någonting.

Jag vet att det svaret inte accepteras, inte är kutym.
Så jag får ur mig med ett "Jo tack, jag är bara lite trött"

Då ljuger jag inte i alla fall.
Vad jag inte säger är att jag är trött på så mycket.
Trött på att känna,
trött på att tänka,
trött på att försöka,
trött på att bearbeta,
trött på att behöva hjälp


Trött på att leva