Den lilla flickan har inte sett honom på länge nu. Det är lugnt och skönt hemma. Själva luften verkar andas av frid. Det känns lite som att flyta på rygg i vattnet och se solen glittra ner genom gröna löv. Fridfullt. Telefonen ringer, flickan tittar upp från sin docka. Hon hör sin mammas steg när hon går för att svara. De är lätta och ljusa och mamma svarar i telefonen med glad röst. Det blir tyst ett tag och när mammas röst hörs igen så är den spänd och konstig. Luften förändras och blir tung och spänd. Flickan får ont i magen. Hon vet inte riktigt varför det här händer. Hon är ju trots allt bara tre år och har inte lärt sig så mycket om världen än. Men hon tror att det betyder att han är på väg hem. Och så mycket har hon lärt sig om världen att när han kommer hem, då blir det höga röster och skrik. Mamma lägger på luren och flickan hör hennes tunga steg närma sig. De stannar på tröskeln vid dörren till flickans rum. “Pappa kommer hem imorgon, lilla gumman.”
Flickan vänder sig mot sin mamma och nickar. Mamma är så fin. Lång och smal med svart lockigt hår och bruna snälla ögon. Hon höjer aldrig rösten och gör aldrig någon illa. Flickan vill trösta sin mamma, för hon känner att mamma mår inte bra. Hon kliver upp från sin plats på golvet, där hon suttit och lekt med sin slitna Barbie-docka som saknar ett ben. Hon går fram och ger sin mamma en lång kram. “Det ska väl bli roligt eller hur, lilla gumman?” Mammas röst gråter nästan. Flickan kramar sin mamma hårdare och nickar in i hennes mjuka hull. “Nu måste vi gå på affären och handla. Vi måste laga något gott till honom.” Flickan vet att om han inte får det precis som han vill ha så blir han arg direkt. Då skriker han, drar mamma i håret och slår henne. Han knuffar henne ibland också. Om han är nöjd med maten så är han oftast glad först, han kramar mamma och lyfter upp den lilla flicka in i luften och snurrar runt med henne. Han pratar högt och bullrigt och skrattar mycket.
Flickan håller sin mamma hårt i handen när de går på den varma asfalten på vägen mot affären. Solen är stark och het och det ligger en olycksbådande känsla i luften. Som innan ett stort åskväder. Husen ser hårda och anklagande ut. De möter bara några få människor. Men ingen av dom stannar för att hälsa. Mamma har inga vänner i den här staden ännu. De flyttade hit för bara några månader sedan. Mamma gråter ibland och när flickan frågar varför säger mamma att det är för att hon känner sig så ensam. Flickan önskar att hon kunde hjälpa. Hon önskar det så mycket att det värker i hjärtat och hon får en klump i halsen.
Flickan svettas i den stekheta solen. När hon och mamman går in i affären slår sval, kylslagen luft mot dom. Det känns skönt. Flickan önskar att hon kunde få en glass att svalka sig med sedan när de kommer ut igen, men hon vill inte fråga. Mamma är redan ledsen och tänk om hon blir ännu mer ledsen om hon frågar om en glass. Flickan vet inte egentligen varför det blir så ibland, hon vet bara att det händer. Därför vill hon inte fråga idag. Hon går till glassarna i alla fall och tittar. Hennes favoritglass är apelsinisglass med chokladöverdrag på toppen. Den smakar nästan lika gott som iskall apelsinjuice. Flickan tittar ner i isdisken med längtansfull blick. Tanten som brukar sitta i kassan, hon med det gråbruna krulliga håret, kommer och ställer sig bredvid flickan. “Du vill allt gärna ha en glass eller hur” Flickan nickar. “Du kan väl fråga din mamma om du får en, hon kan säkert inte neka en så änglasöt liten flicka som du.” Flickan har gråten i halsen. “Jag tror inte vi har råd, vi måste handla mat till pappa” Nästan viskar hon fram. “Åh, men du är väl för söt du. Vill du inte oroa din mamma?” Flickan nickar. “Vet du vad. Bara för att du är så söt med ditt ljusa hår och dina fina bruna ögon och för att du är en så snäll flicka som tänker på din mamma, så ska du få en glass av mig. Välj vilken du vill ha så kommer du till mig i kassan.” Flickan blir glad. Hon plockar snabbt upp en apelsinglass och går till tanten i kassan. Mamma kommer precis som hon har gått och ställt sig vid dörren för att äta sin glass. Hon släpar på en tung korg. Hon ser trött och rädd ut. Tanten i kassan berättar att hon gett flickan en glass för att hon är så söt, snäll och omtänksam. Mamma lyser upp och ser stolt ut.
Dagen därpå håller sig flickan mest undan. Hon går till sitt eget ställe, där hon kan leka utan att vara i vägen för någon. En stor sten precis vid skogsbrynet nedanför den gräsmatta som hör till det lilla radhus där hon bor. Hon kommer ihåg att hon en gång frågat en vuxen om hur en så stor sten kan ha kommit dit. Vad hon kommer ihåg så berättade den vuxne att den tagits dit av is för länge sedan. Det tycker flickan låter konstigt. Hon rycker på axlarna och plockar upp några små stenar från marken. En är ett glas, en en kastrull, en får vara tallrik. Hon ställer dom i en utbuktning på stenen som är platt och precis lagom att tjänstgöra som spis. Hon väljer ett par korta pinnar från marken och en längre. Den får bli slev att röra i kastrullen med och de andra får bli gaffel och kniv att äta med. Hon vet att i huset lagar mamma mat och städar, för att förbereda tills han kommer hem. Flickan vill också laga mat och städa. Hon låtsas röra i kastrullen och pratar för sig själv. “Ja det blir spaghetti och köttförssås, det är ju din favoriträtt.” Hon låtsas hälla upp i stenen som tjänstgör som glas. “Ja det är hallonsaft, det tycker du om.” Hon förlorar sig i leken och går bara hem under dagen för att äta lunch och gå på toaletten.
När mamma till slut ropar in henne, går hon hemåt med en knut i magen. Hemma doftar det gott. Flickan vet inte riktigt vad det är för något som de ska äta, men mamma säger att det kallas kött. Flickan blir ivägskickad till badrummet för att tvätta händerna och kamma håret. Sedan väntar de spänt. Hon och mamman. Efter ett tag hör de en bil svänga in på uppfarten utanför och stanna. Båda håller andan ett tag. Det hörs hårda steg på bron och dörren öppnas. “Mmm. Något luktar riktigt gott här inne!”. Mamma går och kramar om honom och han skrattar och kramar henne tillbaka. “Skönt att se att man är välkommen hem.” Han vänder sig mot flickan, lyfter henne högt i luften och snurrar runt med henne en stund. Det kittlar i magen och hon vill skratta, men hon är rädd. Hon är rädd att han ska tappa henne, inte av misstag, utan för att han vill göra illa henne. Magen känns konstig och hon önskar att han kunde sätta ner henne. Han kramar henne och hon känner sig smutsig. Mamma ser nervöst på. Slutligen ställer han ner henne och går och sätter sig vid det färdigdukade bordet. De äter under tystnad och när hon ätit klart går hon från bordet. Hon vet att hålla sig undan tills hon blir kallad på, så hon går till sitt rum och sätter sig i ett hörn, med sin enbenta docka i handen.
Senare på kvällen kommer det bekanta för att fira att han är hemma. Flickan vet inte riktigt vad det är som är värt att fira. Mamma blir alltid ledsen när han kommer, han skriker och slåss och mamma gråter. Flickan får alltid ont i magen när han är hemma. Hon önskar att det bara vore hon och mamma för alltid. De bekanta bullrar och skrattar. De tar fram flaskor av allt möjligt som inte flickan vet vad det är. De dricker och dricker. Flickan börjar bli trött, så hon går och lägger sig på egen hand. Hon vet att så länge de bekanta är här så kommer inget att hända med mamman, ändå tar det en lång stund innan hon somnar.
När hon slår upp ögonen nästa dag är det tyst i huset. Ingen rör sig mellan de olika rummen. Flickan kliver upp och ordnar sig lite frukost. Hon äter så snabbt hon kan. Hon vill skynda sig ut innan någon vaknar och kanske kan hon hålla sig borta tills de bekanta har åkt hem. Ibland följer han med dit där de bor och då ser flickan inte honom igen förrän nästa gång han kommer och hälsar på. Hon leker vid sin sten som vanligt. Den här dagen får hon sällskap av några grannbarn som hon inte riktigt kommer ihåg vad de heter. En av pojkarna tar en kvist från ett levande träd. Han skalar barken av kvisten och stoppar han den i en myrstack en stund. Myrorna strömmar över kvisten. När han är nöjd, tar han kvisten och borstar av återstående myror. Han stoppar änden i munnen. Flickan kan inte tro att det är sant. Det måste ju vara jätteäckligt! Men pojken ber de andra smaka. Det smakar surt och gott. Inte alls som hon tänkt sig. Men hon tänker i alla fall inte äta mer. Till kvällen blir hon inropad för middag. Hon ser att han är kvar och drar sig för att gå in. Men hon måste. Det blir otrevligare annars.
Han sitter i soffan och dricker en klar vätska ur en liten kaffekopp. Han rapar ljudligt och kliar sig på den tjocka magen, nickar mot henne och hon skyndar att vända sig om och springa in till sin mamma i köket. Hon vill inte att han ska ta i henne. Senare på kvällen när hon tittar på barnprogram på TV, börjar det. Rösterna blir mer och mer uppretade. Hon förstår inte riktigt men de bråkar om något som han tror att mamma har gjort medans han har varit borta. Hon hör sin mamma skrika och vänder sig om. Han står böjd över henne och slår henne i huvudet, allt flickan ser är mammas ben och lite glimtar av hennes svarta hår. Han tar tag i mamma och drar henne i armen upp ur soffan. Mamma sparkar ock skriker på hjälp. Men han fortsätter obönhörligt att dra henne in i deras gemensamma sovrum. Han stänger dörren. Flickan hör skrik därifrån länge och högljudd gråt. Hon vet inte vad hon ska göra.
Han försvinner tidigt på morgonen nästa dag. Flickan hör bilen starta och åka iväg. Det dröjer länge innan hon hör sin mamma röra sig i köket. Mamma brukar alltid sjunga medans hon ordnar frukost, men idag gör hon inte det. Hon rör sig långsamt och mödosamt. Flickan kliver upp och går ut i köket, med osäkra steg. Hon är rädd för vad hon ska möta. Mamma är täckt av stora fula blåmärken. Ena ögat är blålila och så svullet att det är helt stängt. Hon rör sig mödosamt och grimaserar för varje steg. Håller sig om sidan, som om hon har mycket ont. Flickan ser ett handavtryck i blått på mammas arm. Hon vill hjälpa men hon vet inte hur.
På måndagen efter lämnar mamma hennes hos dagmamman, kramar henne hej då. Sedan hör ingen av henne mer på många månader. Flickan får bo hos sin farmor, som är snäll och mild och inte gör henne illa. Hon saknar sin mamma mycket och får veta av de vuxna att mamma bara är borta tillfälligt. Hon väntar och väntar. Men ingen mamma dyker upp. Har hon gjort något fel?