I en kontext känner vi oss
säkra på oss själva.
Vi känner att vi är en viktig
pusselbit i världen.
Vi vet att vi är älskade
och att vi är trygga.
Att ingen ondska någonsin
kan komma vår väg.
Alla dagar som vi lever
i denna specifika kontext
blir till en vila under
ett svalkande palmträd
vid vattnet i en vacker oas.

I en annan kontext känner vi oss
osäkra på oss själva.
Vi känner att vi inte är till nytta
för någon i vår värld.
Vi vet att vi är hatade
och känner oss inte trygga någonstans.
Vi vet att all världens ondska
kan komma vår väg.
Alla dagar som vi lever
i denna specifika kontext
blir till en kamp under
mörka hotande moln
bland drivor av aska
i rykande ruiner.

Livet händer oss alla
och det är inget konstigt med det.

Vi känner oss antingen säkra
på att vi kan vara öppna
mot vår omvärld.
Säkra på att vi kan ta emot
de gåvor vi får utan
att skygga tillbaka.
Säkra på att vi kan lita på
den vi möter.
Att vi kan ha tilltro
utan rädsla.

Eller så känner vi oss osäkra.
Vi törs inte vara öppna
mot vår omvärld.
Vi kan inte ta emot
de gåvor vi får
utan att skygga tillbaka.
Vi känner oss inte säkra
i att det går att lita på
den vi möter.
Vi vågar inte ha tilltro
vi känner endast rädsla.

Kontexten fluktuerar med
livets olika skeden.
Med födelse och
med död.
Med uppbyggnad
och förstörelse.
Vi bygger upp varandra
eller vi raserar varandra.
Oftast utan att ens förstå
vad våra handlingar medför.