I en svunnen tid
svartvita minnen
av röda läppar.
Med klapprande klackar
och svängande kjolar.
Bländvita leenden
välordnade lockar och
en hatt käckt på sned.

Männen i sina
välskötta kostymer
bugade lätt och
lyfte på hatten.
Men se god dag fröken!

Där var lugna gatan
i smäktande solsken.
Violiners stråkar
bjöd upp till romantik.

Men minnet spelar spratt.

Där fanns även gula stjärnor på rockslag
vars bärare dömdes till döden,
utan tvekan, utan ånger.
Tågen rullade överfulla mot
tortyr och gasning.
Det utfördes experiment
på små barn
utan bedövning.

Skriken skallar genom decenniers
mörka skynken.
Tårarna fyller oceaner
av salt sveda.

Det var världskrig och
bomblarmen tjöt.
Man sprang febrilt mot
skyddsrummen.
Många var det som inte hann
deras själar fyllde himlavalven.
Sankte Per jobbade ständigt
övertid.

För första gången får
kvinnan komma ut i arbetslivet,
hon tillverkar bomber
på löpande band.

På kontoren klappar cheferna
fröken på rumpan.
Tvingar kanske till sig
en kyss eller två.
Kanske mer.
Annars avsked.
Ajöken fröken.

I hemmen lyder kvinnan
mannens ord,
likaså gör barnen.
Annars får mannen dig aga
om det honom behagar.

Det var bättre förr?