Vinden greppade tag om min kropp. Hårt som en hand som försöker putta mig framåt, som att den ville visa mig vägen mot något. Det gjorde inte ont, men det var obehagligt eftersom att vinden var så pass stark.
Jag tittar mig frustrerat omkring och blir förvånad över att jag inte kan se någonting annat än mörker. Vart är jag? Och hur kom jag hit? Plötsligt greppar vinden tag om mig igen och får mig att ta ett steg framåt, utan att ha någon som helst aning om vart jag kommer sätta mitt nästa steg. Jag skulle lika gärna kunna ta ett steg ner för ett stup för jag ser inget, så mörkt är det. "Nej sluta jag vill inte " orden flyger ur min mun och det slår mig att jag inte vet vem jag skriker åt.. vinden? Vad fånig jag är.
tanken på att jag inte kan se någonting skrämmer mig. Jag böjer mig ner och ställer mig på alla fyra, jag tänker att det är lättare och säkrare att ta sig fram om jag kryper , jag kan känna mig fram med händerna.
när jag nuddar marken med mina tunna små händer så känner jag att det är jord jag har stått på. Är jag på en stig? Tankarna flyger runt i mitt huvud, nästan som ett litet ånglok som försöker hitta rätt spår. Jag börjar treva mig framåt med händerna, känna och upptäcka det som finns framför mig, vart är jag på väg?
Plötsligt blir det alldeles vindstilla och det ända jag hör nu är mina egna flåsande andetag. Vinden som nyss piskade min kropp är nu som bortblåst. Det är något mystiskt över det hela, jag kan nästan känna det och jag är förvånad över att jag inte är räddare än vad jag är just nu. Plötsligt får jag en obehaglig känsla om att jag inte är ensam, det känns som om någon står bara några meter bort och iakttar mig. Mitt hjärta börjar bulta i bröstet och jag känner hur alla mina sinnen vaknar till liv. " Hallå, är det nån där? " orden flyger ur min mun snabbare än jag han tänka. Jag väntar på svar men får inget. " hallå ,, är det någon där så vill jag att du svarar mig.. jag vet att du är där! "Jag nästan håller andan nu i väntan på svar. Väntan känns som timmar och det ända jag hör är mina svaga andetag. Plötsligt hörs det ett knak snett bakom mig, det måste ha varit bara några meter ifrån där jag står. Jag vaknar till liv igen, adrenalinet som nu pumpar i min kropp är oändlig och jag flyger upp på fötter inom loppet på en sekund. "HALLÅ?" Jag skriker,högre än En tornseglare och i samma ögonblick vaknar jag.


Jag sätter mig upp, helt kallsvettig. Min ren bäddade säng är helt genomblöt av svetten som droppar från min kropp. Mitt hjärta går fortfarande på hög varv och jag känner mig räddare nu än i drömmen, konstigt nog..
Jag sträcker mig efter lamp knappen och tänder lampan som står på mitt nattduksbord. I samma sekund sprids det ett varmt och mysigt ljus över rummet jag befinner mig i. jag kommer till insikt med att jag är i mitt mysiga lilla sovrum, omgiven av alla mina personliga ägodelar. Det får mig lite lugnare och ju mer drömmen tynar bort desto mer verklig börjar verkligheten kännas igen. Tack och lov att det bara var en dröm!
Jag lägger handen över min blöta panna och suckar högt utav lättnad.
Det allra bästa med att drömma mardrömmar är när man vaknar upp från dom och inser att det bara var en dum dröm. Men det är också det som är det dåliga med dom bra drömmarna , de som man helst av allt inte vill vakna upp ifrån.
Efter några minuters grubblande bestämmer jag mig för att lägga min otäcka dröm i lånad och vrida om nyckeln resten av natten. Jag släcker sedan lampan igen och efter exakt tjugo två minuter somnar jag om.