med folk, snarlikt en badande torkar sig med
handduken. Pressar den gång på gång mot
kroppen och alla vikar och öppningar som går
att hitta för handduken att uppsöka. Att ha
folk jag föga

eller inte alls känner, så nära inpå, såväl
svärmande omkring mig och även själsligen
sökandes efter mitt inre. Oavsett sökandet
är efter hemligheter eller bara mina senast
nedskrivna alster.

Men det mesta bär jag inuti huvudet och även
om det finns mycket nedskrivet sporadiskt på
lappar, i anteckningsböcker och så vidare så
är det bara fragment och utkast. Det är inte
hela verk, de

springer fram först då jag börjar skriva och
då faller bitarna på plats. Jag försöker hålla
mig borta från folksamlingar helt enkelt.
På bussar och tåg kan jag förstås inte smita
undan, men då

börjar jag prata med folk istället. Det finns
en klar fördel med att prata med okända.
Dem är det ju inte meningen att jag skall
träffa igen. Samtidigt kommer jag sällan
ihåg människor

jag mött, ens om jag träffat dem många
gånger. Så jag träffar för mig fullständigt
okända, talar en stund med dem under
resans gång om allt mellan himmel och
jord som det ju

heter. Och sedan går vi åt varsitt håll och
träffas aldrig igen. Det känns verkligen bra.
Även om jag nu skulle träffa personen igen
så kommer jag inte ihåg att vi alls setts och
än mindre att

vi talats vid. Det är helt okej för mig, medan
andra då ställer sig lätt undrande. Det var
till visst besvär för mig då jag var tillfälligt
anställd i en butik som sålde orientaliska
mattor. Kunder

kunde komma och påstå att vi hade muntliga
avtal som de ville göra gällande ungefär som
skriftliga avtal, då de kom och påstod att vi
kommit överens sedan förut. Men det gick
förstås inte igenom.

Ägaren kände till mitt dåliga minne och god
kände aldrig några avtal som inte var just
skriftliga. Men många människor försökte
ändå och när en jobbar i butik och är van
vid att det kommer

så många människor varav en del av dem
dessutom inte är precis okända för den
större allmänheten, ändå försöker skaffa
sig fördelar. För att inte tala om vissa
kriminella element

som försöker mer eller mindre ömsom
smickra och ömsom hota till sig vissa
fördelar som rabatter och andra tjänster.
Som att försöka få förstahands löften om
att få tillgång

till nya produkter eller om det kom inte
mer exklusiva produkter. Vi sålde mattor,
visst. Men där fanns även kuddar, täcken,
draperier och så vidare. Butiken var inte
särskilt stor, men

det var lagret och butikens rykte var stort
och hade gott renommé. Trots detta och
att ägaren hade strikta regler kom det
ibland dit människor som anspelade på
vissa muntliga avtal.

Skojeri och försök till skojeri förstås. Den
och andra erfarenheter ligger förstås delvis
till grund för min vana att vilja hålla mig
i bakgrunden i de flesta sammanhang. Jag
vill helst vara anonym.

Samtidigt kan jag förstås inte vara det då
jag uppträder i en del stora sammanhang.
Men vore jag exempelvis popsångare så
skulle jag förstås antingen hålla till mest
i inspelningsstudion

eller bära mask på scen. Det går inte i affärer,
det går inte på en scen eller i ett stort rum om
en är föreläsare eller inbjuden till seminarier
och resor med många olika deltagare. Det
går inte att vara

anonym. Så det är som att gå in i en roll som
skådespelare. Jag gör då rollen som mig själv.
En karismatisk och charmig person, samtidigt
klädsamt blygsam och fantastiskt rolig i andra
människors ögon.

I mina egna ögon är jag förstås inte alls någon
som vill stå i centrum med andra människors
ögon på mig. Jag vill bara vara för mig själv i
stort sett hela tiden. Uppmärksamhet är värd
något bara om en

känner att den är ärlig och riktad mot en just
för stunden. Uppmärksamhet bara för dess
egen skull är värdelös. Det är som någon som
vill stå i ens närhet och få ens glans att spilla
över på sig. Andra

får gärna glänsa själva i min närhet, så länge
de bara inte spiller över av glansen på mig.
Glansen i sig är ju bara för stunden och kan
inte värderas som guld. Personligen har jag
alltid föredragit silver,

eller för den delen aluminium. En metall
som är formbar. Inte så mjuk som kvicksilver.
Kvicksilver är en paradox. En metall skall väl
ändå inte flyta? Det är klart motsägelsefullt.
Nå, jag står där

och hänger i butiken. Jag tittar på en inventarie
lista över varor som just beställts och jag undrar
som vanligt hur mycket av varorna som faktiskt
skall komma fram. Precis som senare då jag
jobbade på arkivet

för böcker, så brukar en stor beställning alltid
drabbas av råttor. Det vill säga att inte alla
föremål som packas och skickas kommer fram.
Det blir alltid stöld av vissa utvalda föremål
någonstans på vägen.

Antingen på vägen mellan sändare och mottagare,
hos sändaren eller hos mottagaren. I mitt fall har
det mig veterligen aldrig varit i min ände, oavsett
jag skickat eller mottagit. Det har alltid varit en
gåta för mig hur

saker som är väl emballerade alltid anländer
plomberade samtidigt som det helt uppenbart
saknas saker på den medföljande inventarielistan.
Obegripligt helt enkelt. Det måste vara råttor i
lasten, helt enkelt.

Så också i affärer med mattor, i det här fallet oriental
iska mattor. Som om det inte räckte försöker folk
som säger saker som 'Du vet vem jag är?' Som om
själva deras uppenbarelse skall få en själv att le och
börja krypa för dem.

Det är ju bara så äckligt. Kungsgatan i Stockholm
har inte någonsin kunnat jämföras med bazaren i
turisstråken i något arabiskt land. Inte ens den
mest heta sommaren i stadens historia har till
närmelsevis kommit i

närheten av... Nu har jag i och för sig aldrig varit
i något arabiskt land. Jag har satt foten i en del
länder, det har jag. Italien, Spanien, Schweiz,
Österrike, Tyskland, Frankrike, Australien och
Kina. Men som sagt,

aldrig i en bazar där det är meningen att turisten
skall pruta. Det ingår i deras affärsmässiga struktur.
Ja och i England förstås. Själv prutar jag inte och
ingen kan pruta i affärer med mig. Sådana saker
har fått mig att förstå

mig på betydelsen av att umgås med människor.
Bara mindre sällskap ger den behaglighet som
är så önskvärda i sådana sammanhang. I större
sammanhang som inbjuden eller där en bjuder
in sig själv, för

att verka i ett sammanhang med andra, till förmån
för ett stort auditorium. Det är ju en helt annan sak.
Det är ju i mer professionella sammanhang. Då är
det förståeligt att en måste umgås med och ibland
få stå ut med viss

närkontakt. Det är förstås obehagligt, men en får
ha förståelse för att det finns människor som vill
ta i hand, klappa ens axel, rygg, trycka ens arm
eller lår. De vill komma nära, känna sig som en
del av ens egen

personliga sfär. En får försöka göra det bästa av
saken och bara mera känslomässigt än rent kropps
ligt skaka av sig närheten och deras lust att hela
tiden näst intill smeka sig mot ens kropp eller i
vilket fall klädsel,

det är ju så nära de kommer. Jag har aldrig
kunnat lära mig att uppskatta ofrivillig kropps
kontakt eller skitprat som bara är till för att
göra en uppmärksam på patetiska människor
som är så hopplöst

små och ensamma i sig själva att de lever upp
bara då de kan låta sig smittas av andras
möjliga glans. Jag har aldrig kunnat erinra
mig, dra mig till minnes att jag varit så desperat
själv någonsin.

Jag klandrar dem inte så mycket att det får
mig att förakta dem. Jag försöker förstå mig
på människor. Det gör jag. Jag kan bara inte
sätta in mig själv i en sådan roll som den som
beter sig på just

det viset. Jag avskyr det förstås, men jag ser
inte ner på människorna i sig. Mer då själva
detta beteende. Det är som att plötsligt märka
att en mås har släppt sitt vita frätande klet på
ens huvud eller axel.

Märkligt hur ofta de missar människor. Det
är när de lyckas skita på en människa som
det uppmärksammas att de skiter. En är ju
alldeles för van vid att se deras träck på
statyer, bilar, gator

och torg. Jag vet inte riktigt vart historien
leder, men i huvudsak vill jag berätta för
dig varför jag inte uppskattar människor
annat än i mindre sällskap. Och en del
annat smått och

gott jag kommer på i sammanhanget.
Jag gör så när jag har något på tungan
och väntar på att det skall komma ut.
Det kan ta en stund innan det kommer,
men du har ju

ändå inte mycket annat för dig än att
läsa det här. Jag menar, varför annars
läsa så här långt om du inte... hallå där,
vart skall du ta vägen? Jaså, bara för att,
okej. Nå, så här

är det i alla fall. Det är som att i åratal,
eller i vilket fall en period av livet, gå
till en viss restaurang och äta en viss
rätt och när en sedan går till en snarlik
rätt. Nej, inte en

pixxeria. Så smakar den inte likadant
som på den första och väl besökta
restaurangen. Du tror att det beror
på tomaterna. Att just det tomaterna
de använder till

grönsaksröran... men så tänker du att
det kanske istället är oliverna. De gröna
oliverna. Men det är inte oliverna. Inte
tomaterna och inte oliverna och du vet
inte vad du skall tro.

Där finns så många ingredienser och du
vet inte, du förstår inte. Sedan helt otroligt
nog när du är på en restaurang med en
vän, en tillfällig vän. Det finns vänner
och vänner.

Du är en vän, om än tillfällig. Så du bör ju
kunna förstå... Ja, i alla fall så. Plötsligt
skådar du ljuset. Smaken. Den är där. Det
är samma smak. Och du undrar över vad
som är samma

ingrediens. Ja, ja, okej. Det är en pixxeria.
Okej. Jag ville bara inte. Jag har redan
skrivit om det här. Fast den gången var det
inte om dig, det handlade om en helt
annan individ.

Om någon som jag exempelvis. Om mig.
Okej, men nu handlar det alltså om dig
och du reser dig från stolen och går för
att fråga. Du pratar en stund med mannen
som kastar deg

och fångar den, gång efter annan. Du får
till slut veta precis vilken ingrediens det
var och du är nöjd. Det är en sådan där
lättnad att plötsligt veta och förstå. Fast
när du kommer

tillbaka till den där första restaurangen
så är huset rivet och de har tagit bort
parken också. Det står ett jävla palats på
platsen. En sorts galleria med bostäder
och affärer.

Och du kommer aldrig mera att kunna
återuppleva de där stunderna. I alla fall
inte just där. Du får helt enkelt söka upp
den plats där det är möjligt fortfarande
att få en snarlik

upplevelse. Men det är inte samma sak.
Du vet att det inte är samma sak. Du vet
om det men kan inte göra något åt saken.
Ingenting alls. Men du kan gå till det nya
stället istället.

Det är vad du kan göra. Jag kommer inte
ihåg vad jag ville säga med det här. Vänta
här en stund medan jag går tillbaka och
försöker hitta tillbaka till vad jag ville säga.
Bara vänta på mig

så kommer jag tillbaka och kan berätta för
dig att det är många människors dilemma.
Att försöka återskapa de där händelserna
och minnena de förknippar dem med som
gav upphov till

en sorts portal till en värld, en underbar
värld dit du en gång hade nycklarna men
som sedan dess har försvunnit och för
passats till en sorts glömska. Världen var
kanske inte så

idyllisk, men i minnet förstorar du upp
händelsen som ledde till känslan av att
kunna gå in i minnenas tavla och leva
där för en stund och glömma allt annat.
Men porten eller

fönstret är nu för alltid stängt och sagans
Peter Pan kan inte längre komma in till
sagans verklighet. Porten är stängd och
nycklarna passar inte längre i låset. Och
även om nycklarna

passat så är porten till huset inte längre
densamma och även om porten varit
densamma så är huset rivet och någonting
annat och fruktansvärt har tagit dess plats.
Vuxenvärlden har

för alltid stängt ute barnet inom dig från
att någonsin kunna besöka platserna som
var så förtrollade, åtminstone blev till
sådana världar i minnet. Så när jag tänker
tillbaka på den tidens

Kungsgatan och inser att det aldrig kan bli
som förr. De där korta ögonblicken av tänkt
storhet i ens liv. De är borta för alltid. Och
snart kommer även dina minnen att för
blekna liksom du

själv i andra människors minne och vad
var väl då meningen med alltsammans.
Du kommer att dö och ingenting blir
längre vad det var. Men det är ingenting
du kan göra åt

saken. Du kan bara leva här och nu och
det är vad jag också försöker göra. Jag
försöker leva själv, på mitt håll och alla
de människor jag möter är som höstlöv
för vinden.

De kommer mig till mötes på min väg
genom livet, en del av dem stannar hos
mig korta stunder och så blåser de bort
igen. Så varför låta fästa sig alltför mycket
till människor.

De är bara på besök, liksom en själv bara
är på besök i livet, denna underbara plats
som är så förgänglig. Som är så full av möj
ligheter att ta tillvara eller bara förkasta
till alls ingen nytta.