H ar en vän som visserligen ser ut att kunna lyssna hyggligt till vad jag säger men som så fort jag är färdig med mitt anförande eller bara frågan 'kan du skicka osten' svarar ett glatt 'vasadu?'. Vilket får mig att helt förståeligt vilja kräkas mentalt, kasta ut en stol genom fönstret utan att öppna det först. Vilket inte gärna låter sig göras utan vidare eftersom jag är i huset på besök. Jag är själv där på besök, precis som min vän och jag rapar därför upp ekot 'vasadu?' som en annan papegoja. Sedan kunde vi till äventyrs sitta där och fråga varandra och det på en märkligt härmande skånsk dialekt också, fast med en röst som i julkalendern om gumman som blev liten som en tesked. Precis samma uttal fast med härmad skånsk dialekt märkligt nog. Två papegojor och så värdinnan som stirrar på oss som vore vi besökare från en annan planet eller så.

J a, så där är det då och då i tillvaron. Livet är fullt av överraskningar. Till och med fast en borde ha blivit hyfsat van så går en i samma gamla gropar och fällor, som bara finns där för en att falla i. Som att kliva ner med ena finskon i en skitig vattenpuss, av misstag givetvis. Att se sig för vore alldeles för mycket begärt. Att det finns andra människor som kanske skulle tänkas hävda att de har lika mycket rätt som en själv att gå just där en själv går, det är verkligend en besvärande omständighet. Att försöka sig på olika tricks för att tvinga andra människor att väja eller ta en annan väg och släppa fram en själv, det blir vi som en smula övar på det en smula bättre på efter hand. Men ibland kommer det någon i möte som vill hävda sin rätt, och gör sig besvär med att stanna upp och stå stilla och då tvinga en själv att ge upp sina egna anspråk på platsen eller den osynliga stigen genom livet ifråga.

Ä nnu en gång måste en ge tappt och ge en annan människa rätt att hävda sig. Går det att provocera en tänkt omgivning och liksom tävla i att se vad som händer och om andra skall ge sig eller ge sig till med att utmana, det är spännande. Det är inte bara frågan. Om du exempelvis skulle få för dig på din väg gatan fram längs affärer, restauranger och någon sorts serviceinrättningar skulle stanna upp utanför en sådan där krog du själv sällan har råd att inta föda inom dess väggar. Du stannar upp och spanar in genom fönstret och upptäcker inte genast att det sitter ett mindre sällskap alldeles vid fönstret eftersom du är så intresserad av den något längre in varande interiören. Men så plötsligt blir du väckt av en rörelse och det är inte en vanlig väckelserörelse till sekt, utan helt enkelt någon som för ett glas till munnen och du kan se varje detalj i människans klädsel, vilken frisyr hon har för dagen och stunden och även att hennes läppar sakta öppnar sig efter det att hon fört glaset mot näsan för att verkligen kunna känna doften. Kanske en lätt jordsmak och något av syran från druvorna, inbillad eller ej som upplevelse betraktad. Det är som om händelsen utspelar sig i ultrarapid. Glaset som hålls av handen, läpparna som öppnar munnen, det är som om någonting börjar röra sig någonstans i magtrakten på dig och omedvetet öppnas även dina läppar och just som hon skall till att stjälpa glaset något och dricka, avslutas glasets lutning otillräckligt plötsligt och hon vrider på huvudet litet lätt.

R örande scen kan tyckas. Ni fånstirrar på varandra och hon far retsamt med tungan över sina läppar och låtsas fortsätta rörelsen för att dricka, men var gång glasets lutning verkar som ge med sig så låter hon rörelsen stanna upp och gå tillbaka, bara för att som jävlas med din upplevelse. Mannen mitt emot kvinnan, vars gaffel hittat något aptitretande att skyffla in i matintaget har även han uppmärksammat att något minst sagt ovanligt är å färde. Dina ögon tappar intresset för glaset och istället söker de sig till det där smakliga något på mannens gaffel. Kan det vara en bit rödspätta med några riskorn och några droppar citron? Än en gång låter du dig fångas av anspänningen och tungan letar sig ut och sveper in dina läppar med saliv. Nästan så mycket att du skulle kunnat litet käckt ha spottat på marken eller rutans glas. Som helt fascinerad av din närvaro bakom glaset sitter dessa båda matgäster och tittar på dig, som om de satt och poserade för att bli förevigade av en konstnär med färger på sin palett, sin duk på stativ och sin märkliga koncentration på det möjliga resultatet.

T esen att en bör försöka undvika 'onödig' uppståndelse om en så bara kan. Den är glömd, om du nu ens skulle ha kunnat frammana den ur minnets vrår. Så återupptar mannen sin vilja att äta. Som för att göra föreställningen extra minnesvärd för dig börjar de faktiskt att äta och dricka retsamt långsamt och med intensivt utmejslad njutning. Då mannen fört in fisken i munnen, slutit läpparna om gaffeln sluter han sakta ögonen och för lika sakta ut gaffeln ur munnen. Ansiktets muskler förmår så forma sig så att det verkar som om han njuter i fulla drag innan han börjar att tugga och efter en stund även han för sitt glas upp i jämnhöjd med sin mun. Föreställningen hade kunnat fås att vara längre om din position och vad som händer innanför fönstret inte kommit att uppmärksammas en smula av även andra. En pojke på kanske nio år har sett dig stå där och även han stannat upp för att se vad det är som så fullständigt fängslar dig. Efter en kvart eller så uppmärksammar en polis i närheten en mindre folkhop på kanske ett tjugotal personer som verkar som fullkomligt uppslukad av att stå och stirra in genom ett enormt perspektivfönster. Han dröjer en smula med stegen som för att ta ut mesta möjliga av den korta promenaden i solskenet.

A v allt att döma är det hans plikt att ta reda på vad som försiggår och se efter om det kanske kan utgöra någon sorts fara för den allmänna ordningen. I och med att det blivit en smula tryckande att stå där med så många andra som vill uppleva sakernas tillstånd har du lyckats med konststycket att tröttna. Så du sjunker ned till marknivå som en liten hund och knuffar dig beslutsamt väg ifrån hopen. Du hinner aldrig uppfatta att äventyret skulle kunna sluta med någon typ av myndighetsutövande utan lämnar blott valplatsen en smula mer skyndsamt än nöden tycks kunna kräva för du har av någon anledning fått alldeles nog och styr dina steg raskt till närmsta park. Där väntar du dig inte att komma i möte med Loa Falkman eller Stig Ossian Eriksson och mycket riktigt, ingenstans syns dessa människor till. Du uppger en suck av lättnad och lämnar de möjligt spännande efterdyningarna av upplevelsen bakom dig. Något annat hade ju bara varit märkvärdigt.

T räd och buskar samt en myckenhet av trimmat gräs utgör det mesta av parken, även om där även kan sökas parkväg som av någon outgrundlig anledning är asfalterad istället för grusad. Vidare finns där soffor, papperskorgar, en smula skräp här och där samt människor som i hög grad är där för att rasta sina hundar. Ännu är det inte riktigt som i Paris här i landet, men det är nog bara en tidsfråga dock. Du drömmer dig vidare väg där i parken och råkar in i det ena äventyret efter det andra, utan påtagligt egen förskyllan. Det enda som skulle gå att skylla på eller hänvisa till är att du är så baskens nyfiken på tillvarons möjliga som mysterier att du ofrånkomligen hamnar i situationer som på dig har en som alldeles oemotståndlig påverkan. Hur du alls tar dig 'levande' ur dessa situationer skulle du svårligen kunna redogöra för om ens någon kom i närheten av att be dig om en sådan historiebeskrivning.

S ålunda tar sig verkligheten ut för oss människor och exempelvis du själv. Du har en sådan där sorts som mekanism i ditt inre som får dina upplevelser att svälla ut i detaljrikedom att om det vore en film det skulle krävas näst intill specialeffekter för att göra din dag rättvisa. Men det är inte ditt fel eller så. Det är bara som du är beskaffad. Du och ditt liv är just sådant att det är som ett starkt bestyckat hangarfartyg från andra världskriget eller så. Fullt av människor och detaljer som du inte ens själv förmått uppfatta fulla helheten av. Litet som att bo i en stad eller köping i hela ditt liv och trots att du finner det mesta bekant det ändå är som att du fortfarande bara är på besök i den och det alltid kommer att finnas företeelser, människor och saker som får dig att förundras och vilja se mera av. Du är litet som ett barn på det viset. Händelseriket Sverige icke att förglömma som är så stort att det alltid kommer att finnas så mycket i landet att se mera av att du inte alls någonsin skulle behöva att som i onödan sätta din fot utomlands. Men om du ändå skall resa någonstans utanför landets gränser helst ska bli ganska så långt bort. Sveriges närmsta grannar i Norden duger då knappast. Italien, Österrike eller Spanien lockade dig visserligen en smula som barn men du är inte något barn längre och därför vill du resa åtminstone till Amerika, Japan eller Australien för att det skall som räknas i din värld. Annars kan det mycket väl räcka med metropoler som Arjeplog, Laxå eller Härnösand.

L agom är nog bra har du ofta tänkt. Du slår på stort i det lilla genom att se till att upplevelser som dina skall kunna kryddas av just ett barns nyfikenhet och världsbild. Om det inte har upplevts av dig själv så finns det egentligen inte. Det är först då du satt din fot på en strand och där förmått att lämna avtryck i den våta sanden, som det känns att den platsen alls finns. Du vill känna solen värma dina axlar och dina bara armar och ben. Vad är det egentligen för mening med livet om inte du skall kunna få möjlighet att dokumentera det, i ord, bild och som fantastisk upplevelse. Även om någon varit där förut och sett saker och ting en miljon gånger eller fler så är det först när du varit där och markerat platsen som den verkligen finns och är värd att sätta ut på kartan. En knapp nål här och en knapp nål där och väggen där hemma kan ses som snart väl också fullspikad.

U sla förhållanden vill du inte vara med om. Men eftersom du legat i tält så bryr du dig inte heller stort om att klaga på dragiga rum oavsett du bor på hotell i gamla ombyggda hus eller i sådana där turistfällor till städer som håller sig med i vilket fall vandrarhem eller B och B som de visst benämns i England. Nej, det är upptäckarlusten och glädjen med att resa en smula som driver dig. Någon sorts fröken petnoga har det inte legat för dig att spela rollen av. Med råg i ryggen av djärvt självförtroende stegar du dig ut i en värld, med spänst i steget och helt som oförvägen. Fattas bara annat. Själv är jag inte alls av det virket. Jag trevar mig fram i tillvaron i jämförelse. Men några saker har vi dock gemensam. Nyfikenheten och den där vimsiga ovetskapen om vart dagen och det möjliga äventyret skall ta oss. På det viset är vi som släkt med varandra, eller för den delen med Chimpansen. I själva verket har du och jag det mesta gemensamt även om det till någon sorts själs egenskaper det mesta hos dig och jag är fullkomligt olika. Men lusten att se detaljerna vilka tillsammans skall åtminstone i teorin skapa en eller annan helhet.

S ist men inte minst vill jag tillägga att om du skulle undra över dig själv någon gång eller vid något tillfälle. Så fråga inte mig, gå till dig själv och sök i minnet efter de där berömda detaljerna. Eller så frågar du din närmsta omgivning om de kan tänka sig att vara en smula ärliga och berätta för dig om dig själv. Hur de tvingas stå ut med någon som du själv och hur besvärligt det kan vara att som väja för dig och de hyss du har för dig är som en naturlig del av dig själv och hur de bara måste få ta sådan plats i andras liv, även om du själv inte besväras av dem själv i lika hög grad. I början kommer vännen kanske att försöka skona dig från att återuppleva gamla minnen ur andras synvinkel, men ju mer du propsar på att få veta, ju mer kan du till äventyrs komma att önska att beskrivningen kunnat vara något annorlunda. Medan den då andra berättar, känns litet som upplevelsen av att få höra hur andra hör din röst och tycker den är som helt vanlig då du hör den uppspelas på film eller något gammalt kassettband, ur en annan källa än ditt eget huvud.

T ro dig om att du är expert på dig själv men dröj med att misstänka att deras version av verkligheten skulle vara mindre subjektiv än din egen. Objektiv är det svårt att vara. Det kan jag garantera dig för det är just mina egna erfarenheter av just någon som du att din och min verklighet visserligen ofta krockar med varandra men sins emellan är verkligt olika samtidigt. Även om vi alltså verkar nog så lika och i mångt och mycket kan tänkas dela smak och tycken, intryck av omvärlden och så vidare så skall du veta att gång efter annan jag själv inte kunnat låta bli att spana på människor, genom glas som skiljer oss från dem inne i en restaurang eller någon butik. Bara att jag själv då låter bli att låta mig övermannas av lusten till dylika upplevelser. Ser du någon som i en park inte blåser bubblor genom en cirkel av plast utan istället för armen fram och åter genom luften och mot vindriktningen i solens sken i stort vilken dag som helst då du är ute och spatserar dig genom tillvaron, det kan vara jag men lika gärna någon som likt en härmapa eller papegoja upprepar detta fullt mänskliga om än tänkbart litet barnsliga beteende.