det fanns en tid då jag trodde
att poesin var ett uttryck
för mitt innersta väsen

det gör jag inte längre

hur ska jag kunna tro på någon
som bara genom att vända på bladet
kan förvandlas till sin motsats

hur ska jag kunna tro på någon
som genom de obehagligaste associationer
kan skrämma både barn och gamla
från att älska

hur ska jag kunna tro på storhetsvansinne
hand i hand med mindervärdskomplex
hur ska jag kunna tro på någon
som har misslyckats så kapitalt med sitt liv
så att han bara har poesin kvar som självförsvar
för ett liv som ett får som ständigt offras
eller en fisk som ständigt nappar

det är lika omöjligt
som att allt är intet eller intet är allt

hårklyverier

som att livets mening ständigt klyvs
utan att sluta växa