För att inte bli uttråkade av vår makt och vårt ägande, så måste livet vara en ständig kamp. Därför upphöjs kampen också som något stort och vackert, och vi kan inte få nog av att beundra de som kämpar (och de som kämpar VIDARE). Det är dock svårt att se denna skönhet, när man förstår att striden står mellan människa och människa. Det fanns en tid då människan förde lejonparten av sin kamp mot naturen, för sin överlevnad, och visst finns spår och rester av denna kamp kvar än idag. Men på det stora hela beror vår värld, alla dess möjligheter och hinder, på oss själva. Att "ta sig fram" i livet betyder att ta sig fram bland andra människor, att "ta sig upp" innebär oundvikligen att vi måste kliva på någon. Och en sådan sak som detta "att bli älskad", vilket vi i vår naivaste världsbild ser som närmast en rättighet... är tvärtom något som måste förtjänas. Genom kamp. Om vi inte KRÄVER respekt, eller kärlek, eller vad det än må vara, så kommer det aldrig att ges oss. Eller, omvänt: så fort vi tillåter det, "sänker garden", så kommer vi att bli sårade. Som detta fantastiskt relevanta minne från mitt mellanstadium: pratar med klasskamrat under rasten, minns inte hur diskussionen gick (var väl redan då lite provokativt filosofisk), men min poäng och ståndpunkt var att hon FICK slå mig om hon VILLE, vilket hon också gjorde, varpå jag började gråta, varpå hon blev irriterad och konfunderad ("du sa ju, att jag fick?"). Inte är det någon skillnad idag, tjugo år senare; min gråt och sorg och smärta är fortfarande precis lika oförståelig för människor. Nej, slaget i sig känns väl knappt, är verkligen inget jag upprörs över. Det är vad det står för som är det hemska. Det fortsatta beviset på att detta är hur människan ÄR. Det ständiga återupptäckandet, återuppväckandet, av den där oemotståndliga lusten att trampa på något levande... Att det enda som hindrar människor från att attackera, är deras förmodan att jag skulle slå tillbaka.

Själv blir jag bara så fruktansvärt less. Det är inget fel på min vilja, min uthållighet eller min inneboende styrka. Men vad jag önskade var att denna kraft fick enas med andras, och riktas mot våra faktiska problem, istället för mot varandra. Nog vet väl också jag hur man manipulerar fram känslor av underlägsenhet och osäkerhet hos sina medmänniskor, nog vet väl också jag hur man intrigerar för att bli "älskad". Jag ser bara inget värde i det. Visst är jag också med i spelet, visst utövar även jag viss makt. Jag menar... det är på sätt och vis oundvikligt. Även skrivandet; om än den till sitt innehåll söker ge uttryck för maktlöshet, så är den skrivande HANDLINGEN en makthandling, som alla andra handlingar. Att vara bitter eller ledsen eller besviken är också uppträdanden med bakomliggande motiv, och påverkar omgivningen. Jag försöker undkomma detta genom att i min aktivitet samtidigt peka på mig själv, på så vis göra mig själv så genomskinlig som möjligt, för att visa att jag inte är ute efter någon kontroll, över någon. Det vore väl ytterst dumt att öppet beskriva sitt eget bedrägeri, om det var bedrägeriets frukter man var ute efter? Men, hur kan man lita på en sådan försäkran? Även detta är väl ett skådespel? Kanske är det bara en ny meta-nivå av manipulation, någon slags omvänd psykologi, kanske rent av slavens allra skickligaste knep för att lura mästaren riktigt nära - och så skapa en öppning för dolkstöten. Nå, jag har åtminstone FÖRSÖKT avsäga mig min makt, för vad det nu är värt.

Genom dimman såg jag ett ljus. Det tycktes utan tvekan vara på väg hitåt. Jag hörde en röst, en melodi, en stämma som tycktes både fråga och svara min egen. Jag trodde att du var på väg att möta mig... nej, jag VISSTE. Det var bara den sista lilla biten kvar, så obefintlig att den inte ägnas en tanke, så att man otåligt tillåter sig utbrista de där manande orden; "Kom till mig då, över spången!" Det är förstås just där... när det känns så överdrivet självklart att man ska nå fram, när det inte finns i ens föreställningsvärld att man skulle lämnas ensam... som ljuset tynar bort, och ens naiva sång möts av tystnad. Allt är plötsligt så fullkomligt oförståeligt, och inga svar finns att få. Skulle vi inte till varandra? Ville vi inte sjunga tillsammans? Tystnad. Jag ser dig inte genom dimman, kan inte veta vad som händer, har ingen inblick. Så, antar att där finns en förklaring, bara att den är mig fördold, men att allt tids nog ska få sin lösning. Vägrar tro att det bara var inbillning. Visst såg jag ett ljus? Visst hörde jag en stämma, som inte var min egen? Man fortsätter ropa, fastän man inget ser, inget vet. Man väntar, först helt oansträngt kärleksfullt, sedan tålmodigt, därefter tappert. Sedan oroligt. Sedan förtvivlat. Alla möjliga känslor byter av varandra, i ett försök att hantera samma stumma situation. Många gånger reser man sig och ska till att gå, men visar sig ännu ha något hopp kvar, i det att man tvekar, vänder sig om, kommer på någon ny tolkning. Kan vänta ett tag till. En enda utdragen avskedsprocess, som man i det maktlösa tillståndet fått äran att sköta helt själv. De mer jämbördiga uppbrotten, där man i dagar pratar, gråter och kramar om varandra - detta låter som en dröm för den maktlöse. Ja, man är nere på den botten där det inte längre spelar en någon roll vart eller hur det går, bara man blev behandlad med den minsta respekten av att den andra människan faktiskt ville TA I EN. Till slut är man förstås klar, det finns inte en tillstymmelse till liv kvar, och man reser sig helt otvetydigt och går; då VET man, att det är dags att vända blad. Allting var en illusion, ljuset var ett sken, rösterna var i ens huvud. I själva verket har man suttit ensam och ropat ut i det tomma mörkret, och det var bara i ens föreställning som livet för en stund såg vackrare ut. När man så helt och hållet givit upp och är på väg bort, medveten om sin aldrig rubbade ensamhet... DÅ plötsligt svarar rösten. Efter att ha visat, med största tydlighet, att den ignorerar en bäst den vill, så är maktförhållandet etablerat. Att sedan, långt ovanifrån, sträcka ned sin hand och varsamt klappa den förkrossade på huvudet... det är bara en fortsättning på samma nöje. När allt motstånd slagits ner finns inte längre några risker med att visa ömhet och omtanke - detta blir tvärtom en yttring för total dominans. Ändå förväntas slaven vara tacksam.

Vi förstår att så länge någon frågar, ber oss, över huvud taget VILL oss något, så vore det en eftergift att replikera. Att öppna dörren för någon som aldrig förväntat sig det, eller som gett upp allt hopp, visar att det är VI som styr, medan att svara på någon annan vore att ge efter, för deras vilja. Och oavsett vad vi själva "vill" så är det viktigaste att inte låta sig styras. Vi vill vara "fria". Vilket inte är något annat än att själv vara den som styr. Det säger sig självt att någon sådan "frihet" aldrig går att åstadkomma mellanmänskligt, om den ska vara ömsesidig. Någon styr, alltid, hur vi än vill undkomma det i vår bild av skeendet. Vi vill tro att det finns något bestämt avstånd vi vill ha andra människor på, och att när vi hittar det avståndet ska allt vara bra, men vad vi egentligen har behållning av är att se människor dansa efter vår pipa. När de är på väg bort vinkar vi dem närmre, när de kommer nära skjuter vi dem ifrån oss. Men vi kan aldrig bli nöjda, för det där bestämda avståndet finns i själva verket inte; vi vill bara befalla, och se våra befallningar följas. Allt är relativt de inbördes viljorna. Vi vill tro att det finns "känslor", något rent, ogrumlat, som leder oss, som ibland rent av övertar oss. Men känslorna är sekundära till vad vi gör, vilka situationer vi skapar, vilka maktförhållanden vi kämpar med. "Stundens hetta" upplevs som något spontant och oväntat, men vi är själva ansvariga och har länge planlagt alla de skeenden som behövdes för att leda fram till detta. En "förälskelse" uppstår aldrig utan anledning, kommer av något behov djupt inom oss (av variation, av förändring, av galenskap, av att få bryta mot alla regler, av att för en stund utleva ett "tänk om", eller, kanske också, av verklig närhet), är något vi byggt upp över lång tid; när det väl "händer", och allt är kaos, så var det för att vi (något inom oss) SÖKTE detta kaos. Likaså, när förälskelser dör, så intalar vi oss att svaret helt enkelt finns där i känslan, medan det i själva verket är ren praktikalitet. Man har fått ut det man ville av situationen (åtminstone den mäktigare parten) och går vidare, eller återvänder till "det normala", precis som det var beräknat. Det är egentligen väldigt konstigt att vi pratar så mycket om känslor, som om dessa vore det avgörande, när de inte är annat än blotta epifenomen. De är bara kvittot på vad vi själva skapat. Vi kunde väl säga som det var istället? Att det är som det är, blir som det blir, för att vi VILL ha det så? Men det är oftast ett alltför tungt ansvar att ta; känslorna utgör då perfekta syndabockar.

Vinnaren kan visa sig hur varm och kärleksfull som helst. Förloraren tvingas tvärtom till hat och bitterhet. Den försmådde flyr in i sin barnsliga grotta, ligger där och slickar sina sår, viskandes "kom inte nära", i vetskapen att när någon väl kommer vandrandes, ett litet ljus i mörka tunnlar, så måste de avfärdas; en sista desperat makthandling, när allt annat redan är förlorat. Vi vill att någon ska vädja till oss "men jag älskar dig!", så att vi kan ryta "FÖR SENT!", fälla ut våra svarta vingar, och storma därifrån. För vi är på botten, och behöver det. När någon åter öppnar dörren, in till värmen, vill vi inte frusna och utmärglade komma krypandes, utan stå stolta, rakryggade och säga att vi klarar oss mycket bra här ute. Att våra liv inte beror av andras välvilja. Även den svagaste och mest nedtryckta människa måste så hitta NÅGOT sätt att stärka sig på; ju närmare botten vi är, desto mer blir det närmast en överlevnadsinstinkt. Hur lite vi än vill så måste vi förr eller senare trycka till någon, om vi inte ska gå under (minns ängeln). Ju vänligare vi är, desto längre står vi emot, desto mer vänder vi inåt - och desto mer avskydda blir vi. Mäktigare människor agerar ut med ilska och våld, och blir älskade för det, precis som världen alltid fått ledas av tyranner och massmördare. De vänligaste själarna vägrar ta av någon annan, ens för den egna överlevnadens skull, vägrar på det stora hela HANDLA för egen del (då frukten av varje handling måste ryckas ur medmänniskornas händer), och leds av detta till apatisk depression. Och deprimerade, apatiska, viljelösa människor är också det oattraktivaste vi kan skåda, just för att det är symptomet på total maktlöshet. Att skriva bittert och cyniskt är redan det snäppet bättre, visar åtminstone lite tänder, även om det i grunden är en resignerad (alltså: vänlig) attityd till de andra människorna. De som går vidare några steg i sitt utagerande och öppet spyr ut sitt hat kommer aldrig sakna anhängare. Överst i pyramiden, mätta och belåtet leende, sitter de som tack vare allt de redan ÄGER inte behöver hävda sig, utan kan predika något så uppblåst som "kärlek".

Visst är det barnsligt. Det är barnsligt att vara bitter, barnsligt att tycka synd om sig själv, barnsligt att vända taggarna mot sin omgivning och inte vara så oproblematiskt behaglig man förväntas. Men samtidigt: de taggar som inte vänds utåt förblir vända inåt, och förgör förr eller senare den alltför vänlige självplågaren. Ja, någon ska alltid plågas; om inte de andra, så en själv. Skillnaden är att vissa så långt det går försöker undvika att skada andra, medan andra så långt det går försöker undvika att skada sig själv. Att ha sitt eget bästa för ögonen så till den grad att man varken ser eller tar hänsyn till andras känslor... detta är "styrka". Denna naivaste egoism är förstås det allra barnsligaste, låst vid det perspektiv där hela världen existerar blott för en själv. Men genom att ständigt vara den som tar, samtidigt ständigt förbli omedveten om denna struktur, och dessutom ingå i en hel samhällskultur upprättad kring detta levnadssätt, så döljs det besvärande i ens beteende. Eller, rättare sagt, det förskjuts. I och med maktutbytet (där den rike blir rikare, och den fattige fattigare) så tar vinnaren hand om alla positiva värden, och skjuter över allt betungande på förloraren. Lotten faller så på de svaga att agera ut inte bara sin egen utan också de mäktigas ångest, alltmedan dessa ser på, skrattandes, spottandes, från ovan.