Visst onanerar jag, bara inte för att få orgasm, det är självsmekningen i sig som betyder något för mig. Att få vara nära mig själv, visa mig uppmärksamhet och kärlek. Att sitta och försöka värka fram ideer har aldrig varit min starka sida. Så istället för att försöka komma på något smart eller intresseväckande redan när jag satt mig ner för att tänka försätter jag mig i en dagdröm och då kommer de så nödvändiga känslorna. Jag riktigt eldar upp mig. Eller så skriver jag bara smörja. Det viktiga är inte att genast 'vara duktig', utan att bara skriva något vad som helst. Vanan att bara klottra är den olja som får maskineriet att smörjas. Så jag onanerar min tankeverksamhet, för att få igång de rostiga hjulen. Inte för att jag har som mål att få orgasm och skriva mitt livs bästa historia, utan för att få utlopp för känslor. Modellerar med språket, leker med det, vältrar mig i det och gör mina krumbukter. Det är när jag redan är i gång och skapar, för att se vart pennan och texten för mig som känslan för det mer halsbrytande får sitt grepp om mig och får mig att galoppera ut över litterära ängder, hoppa över hinder och frusta av förtjusning över att känna att jag lever. Om jag inte onanerade (övade) så fort jag kom åt, skulle det vara som att kastas i ett fängelse utan ens en krita och en vägg att klottra figurer med. Det lustiga är att medan jag bygger på en lustjakt, det då och då skapas en eka att ro. Och att medan jag skriver en limerick eller aforism, lusten att skriva en novell kommer för mig och då har jag kanske bara en enda mening eller känsla att starta med. Och tvärtom. Så fort jag skrivit en stund kommer texter eller frön till texter och som ropar på att få bli skrivna. Ändå städade jag en väninnas källare igår och det var hon som fann de bortglömda äventyr till saker, de mest underliga eller underbara ting. Själv var jag fullt upptagen med att sortera var och hur flyttkartongerna skulle stå. De tyngsta och mesta bärande idéerna måste placeras mot golvet så att de mest lätta må få vara på topp. Organisation i kaos, det är förstås a och o. Jag minns inte längre, om jag nu någonsin vetat eller förstått mig på saken, vad a och o betyder. Kanske är det bara något en säger, som att kasta ur sig ett ordspråk eller så i förbifarten.