Idag
ska jag för första gången på ca 8 månader träffa min mormor
äntligen.
Min fina, visa, fantastiska mormor.
och jag vill bara sjunga, skratta, dansa och gråta glädjetårar av tanken.

Den sista tiden har jag inte velat sjunga, skratta, dansa eller gråta glädjetårar.
Jag har varit förvirrad.
Människor har gjort mig förvirrade.
Eller nej, det är inte riktigt sant. Mina känslor har gjort mig förvirrad.
Mina känslor som jag så länge tryckt ner har börjat komma upp till ytan.
Eller har de det? Är det samma känsla som jag tänker att det är?
Jag har tryckt ner dessa känslor så länge,
så jag vet inte längre vad det är för känslor.
Och jag låter som vanligt tankarna styra.
Tänker för mycket.
Hjärna över hjärta.
Kan man inte bara stänga av hjärnan en liten stund och bara få känna?

Därför ska det bli extra skönt att träffa mormor just idag.
För hon får mig alltid att känna, istället för att tänka.
Hon vet alltid precis vad hon ska säga
för att jag ska våga känna efter
min mormor.

Min mormor får mig att tro på att jag kan bli människan jag vill vara.
Hon får mig att tro på mänskligheten.
Hon får mig att tro att allt händer av en anledning och att allt faktiskt kommer lösa sig.
Hon får mig att tro att jag kan göra vad jag vill.
Hon får mig att känna mig lika vacker som hon är i mina ögon.
Hon får mig att vilja kämpa.
Kämpa för livet och allt vad livet för med sig.

Idag
ska jag få träffa min mamma, min lillasyster och min mormor.
Min älskade älskade familj.
Idag är en bra dag.
Idag tänker jag inte så mycket som jag brukar.
Jag känner.
Viljan att sjunga, skratta, dansa och gråta glädjetårar.