Ett litet glas. Mellan oss. Slipad eterhinna. En patetisk, millimetertunn ruta av genomsynligt taggtrådsingenmansland skiljer fiktion från död. Dimensionsvid. Sönderfrätt fingerspetsmöte av pulserande vener och frossad hud mot filmen. Efterhängsen hårsmak. Ditt inre mot gommen. Försöker motminnas. Smaska lite. Slicka revan i underläppen. Sörpla meret.

Mina nedbitna fingertoppar skrapar mot barriären. Pianotrådar mot skallben. Jodblinkningar. Det går inte att möta den orala omöjligheten, det förjävliga, på andra sidan. Inte utan Detet. Detet som är fettbrand och svamppigment, samtidigt pärlande flaskhalsar och nyponros vid grillhällen intill kvarnen. Detet där vi hudsammanflätade. Går i ett. Det skavande, rinnande, svedda, blyblöta bröstvärnet mot skyttegrav och lerig gärdsgård. Bakom alltet, bräckligt, nyanser av jasmin och nyutslagna svartvinbärsbölder. Vill röra, vill, vill ta. Blås ut.

Tinget puttrar och vibrerar, tinget som ska försvinna dig genom luften och åkerjordarna till andra sidan vätan. Minns väta. Mellan oss och persiennskuggad kupol. I subliv: magsyra. Imploderande. Men skorven under klamrarna regenererar. Vitvinsvinägern och djävligtsbesk buksumpsflod med colautspädd bacardi svämmar över, retar mot salivspetsen. Hägrande midsommarkrans i ridån. Tvingas porlspruta på asfalten, parkettgolvet och vitrinskåpet. Uppåt, uppåt. Tömmer. Drar in. Dra, dra dig. Skrynklar. Ett par sönderbitna korkskruvsvårtor och en långsmal porslinshals torpederar ytspänningen i lyftet.

Ett litet glas mellan oss. Som staplade smegmamurar och polarblock. De som svalde en Strindberg. Stirra nu. Se på riktigt ett par gånger. Titta innan hon är bortom strömmen. Silvertejpade vingytor. Deras grånad fångar upp rätt vinkel av bråddjupsfall mot Altocumulus mot trycksvärtan mot kindbenet mot gnagda vänsterknogen mot rännil. Måste identifiera… emalj… kanske de i… mittsektionen… träng… träng bort, träng… in… Stann …. S… snälla… ett par åtstramade jeans över inlandsis skiftar position, vet precis, lättar. Flagnad nagellack borrar ner sig i låtsaslädret.

# 801 lämnar hållplats. 5minberövad. Plastbänken. Ja. Plastbänken. Den är tunnhårdskrovlig. Tänk på plastbänken. Den bär egen väta. Lite intorkad diskretion i kladdkanterna. Fokusera på syntetskrovlet. Liksom krypande; överallt slingrande. Finns. Bara oländig. Ingenting annat. Svänger runt hörnet. Väntar uppvaknandet. Täcker blickhålen med skärm. Skärmen är kvar än. Överallt? Överallt är skärm. Ett litet glas. Mellan jagblåsan och omvärlden. Bara. Ett litet glas.