Om
du skulle
få för dig att
dra en krokig linje
mellan exempelvis Örebro
och Göteborg så skulle du komma
fram till att det är precis så som
de större vägarna slingrar sig
genom landskapet. Vilket
skulle kunna ses som
att vara en slump.
Men det är det
inte. Redan
tidigt
förstod
sig de vilka
red eller reste
med häst och vagn
på att någon gång i framtiden
kommer det att finnas flygplan
som visar hur landskapet utvecklats
under tusentals år och att det
kommer att finnas kartor
som i och för sig
uppgraderas
från tid till
annan
och avslöjar
att landet mindre
påminner om en hjärnas
form än någonting annat, som
exempelvis ett avlångt land. Hade
kartorna sett ut ungefär som en del
städer ser ut från luften, då hade
kartritarna somnat vid sina
arbetsbord för att de
blivit uttråkade i
stort sett
genast.
Men för
att bespara
kartritaren en
sådan upplevelse
och dessutom viss
upprepning av ett sådant
arbete, såg folk helt enkelt till
att landskapet förutom att delas
in av sjöar och vattendrag, även delades
på ytan i slingrande vägar. Som för att
anpassa sig efter landskapet. Istället
för att som idag, söka tjäna så där
en tio minuter i färdväg i tid
räknat, genom att helt
enkelt spränga
tunnlar
genom landskapet
i så till synes som onödan.
Framförhållning kan vara bra
till litet av varje, utöver att ta sig
fram i skidspåret eller slalombacken
med, visandes hänsyn till den som åker
framför en i backen. Vilket på sitt sätt
återspeglas i en vintrig film av Lasse
Åberg och en jäla tjatig upprepning
som via en grupp åkare tar plats
då och då till uruselt
komponerad
musik.