Här följer berättelsen om en själens läkeman, framstående och framgångsrik i sin jordiska gestalt, som fick nytt liv efter sin bortgång. Som efter en oläglig sjukdom och död lämnat sin jordiska kropp hän åt maskar och krematorieugnar och blivit en av många i den himmelska härskaran. Med den av mångårig erfarenhet allra mest skarpslipade skalpell skar han med fast och stadig hand genom folks själsliga tumörer. Han var en andens mästerkirurg, en läkeman av de högsta mått. Han accepterade även sig själv som patient, om än motvilligt, om så krävdes. Det är lätt att skönja hur en sådan position kan leda till högmod och gudskomplex som det så ofta också gör i läkarskrået, men inte för doktor Axel Ländgren. Till skillnad från det stora flertalet läkemän i modern tid fruktade doktor Ländgren den kristna guden och hans son Jesus. Vulgärt uttryckt skulle man kunna mena på att hans hjärta var begivet på gudstro. Man vågar nästan påstå att rädslan för att i ett ouppmärksamt ögonblick slinta med kniven och rispa templets helgade siden vägde tyngre än den att av oförsiktighet skada en av dess arma undersåtar på jorden. Men det vore samtidigt fel att ta doktorn för typen som betraktar människor blott som schackpjäser i ett nedrigt spel bland gudar och demoner. Hans medlidande och kärlek för andra människor gick mycket djupt och präglade både hans arbete och hans natur. En natur, som förmodligen hade förblivit densamma om man såsom genom en trollformel från någon av hans urtida kollegor i ett enda drag avklätt honom samtliga religiösa övertygelser på en och samma gång.




III. Dödsbudet

Doktorn ligger på sin sjukhusbädd, märkt av sjukdom men ännu inte kraftlös eller mentalt förvriden. Hans familj är samlad vid hans sida, fru Alva Ländgren ståendes tätt intill bädden, barnen tätt kring mor och syskonen, mindre tätt, utspridda i rummet, någon med händerna bak rygg och förstrött studerandes den prunkande grönskan och det rika fågellivet i sjukhusträdgården. Tiden har kommit för ytterligare en uppdatering kring doktorns tillstånd och det är så bestämt att hela familjen samlas och mottager buden, vad de än må vara. Som vid alla dylika tillfällen hänger en nervös spänning över människorna i rummet och en naturligt andaktsfull tystnad vilar på deltagarnas läppar. Det talas då och då men det samtalas ej. En för de närvarande mycket lång tid förflyter. Vägguret ovanför dörren skvallrar om att det rör sig om cirka en timme. In genom dörren träder en myndig gestalt med fast blick, det är överläkare i onkologi, Sven Levin. En för Axel genom yrket flyktigt bekant herre och nog har detta enkla mänskliga band sin läkande verkan på en patient bara det. Doktor Levin delar ut fasta, rejäla handslag till samtliga i rummet innan han i sista led hälsar på patienten själv och frågar hur det står till med hälsan. Axels skarpa öga anar nog vad doktorn gömmer för besked bakom sin taktfasta och profesionella fasad men han visar inget i retur. En genomgång av vad som skett i form av provtagningar, mätningar med mera sedan sist hålls av doktor Levin. Det blir snart till en olidlig väntan för de anhöriga och doktorn levererar det han burit med sig. Det är nämligen tid räknat i månader, sex till antalet, sannolikt inte mer. Ett ofattbart dråpslag mot Axels nära och kära, om än inte mot honom själv i samma mån. I detta ögonblick ger fru Levin ifrån sig vad som bäst kan beskrivas som en högljudd suck och måste snabbt hjälpas till en sittande ställning för att inte ramla i golvet. Läkaren ursäktar sig och lovar återvända senare. Axels ansiktsuttryck är ett av inre lugn och det speglar verkligen hans disposition i dödens närhet. Han vänder sig till Alva och ber henne milt att inte vara orolig. Hon kastar sig gråtandes om hans hals varpå han fortsätter;
-Seså kära du, nu måste du vara stark. Stark för barnen och inte minst för din egen skull. Detta har vi talat om mången gång och nog har vi alltid vetat att någon av oss måste gå först. Det må vara hänt att det blev tidigare än man kunnat ana. Låt även detta svåra bidra till att fostra våra barn till det bästa, låt dem se att det går att vara ståndaktig och graciös, även i döden. Sörj för all del, sörj!, men låt er ej konsumeras av denna sorg, det leder bara till elände. Jag älskar dig.
-Jag vet, viskar Alva och ler med stora lysande ögon som bara en älskande människa kan.
Även denna gång har elixiret gett önskad verkan. Han bemästrade det mänskliga psykets många irrgångar och paradoxer på ett sätt som få kunnat. Han var en av dem som jordens arma barn så väl behövde i livet så länge som möjligt. Men så blev det inte.
Nästan på dagen ett halvår senare var professor Axel Ländgren död. Femtiosju år gammal. Drabbad av en elakartad tumör i bröstet, dessförinnan vid mycket god hälsa. Om efterspelet och eftermälet här på jorden skall jag inte ägna någon särskild tid. De goda makarna gjorde det bästa av en svår situation och förmågan att hantera dödens ankomst var anmärkningsvärd och tydde på det goda förnuftet att förbereda sig på livets stora omvälningar i god tid.

IV. Uppstigandet

Professor Axel Ländgren hade precis gått hädan och detta han hade upplevt nästam som ett insomnande under narkos, om än något mer smärtsamt. Anledningen till att han kunde reflektera över detta var att han nu var på väg att upptagas i den himmelska härskaran, den gode doktorn hade nämligen klarat livets svåra prov och nu väntande belöningen. Han kände sig dimmig i huvudet och kvicknade långsamt till där han satt på vad som kändes som en väntrumssoffa. När sinnenas kraft återvände till hans medvetande i fullo insåg han att det var ett väntrum han befann sig i. Det var ett stort väntrum, långsmalt så han kunde inte se till ändarna men väl till andra sidan rakt över. Det satt folk här och där i bänkarna, många äldre. Som i kyrkan, tänkte Axel utan att fästa någon större vikt vid sin reflexion. Samtliga av de människor som ockuperade bänkarna satt tysta och verkade lätt försjunkna i något drömaktigt tillstånd. De log och man kunde skönja en slags hemlighetsfull förväntan i deras ansikten, det var samma visa vart han än vände blicken. Det var Himmelrikets, Paradisets väntrum, det förstod han. Efter att ha styrt medvetandet till sin egen person insåg han att hans egen uppenbarelse var av precis samma karaktär. Utöver detta stora lugn som vilade över honom noterade doktorn att han i allt tyckte sig vara sig lik från jordelivet, som om han bara slumrat till och vaknat upp någon helt annanstans.

Efter en stund av nästan total stiltje dånade en monoton kvinnoröst över huvudena på de i väntrummet församlade.
-Nummer hundratrettiosex, hundratrettiosex.
En äldre dam i pälsjacka och klackskor kom springandes från ena hållet av korridoren med en liten nummerlapp i högsta beredskap och försvann iväg i den andra riktningen. Små blinkande gröna pilar hade tänts upp på väggarna här och var för att ledsaga den gamla damen. Professorn väcktes ur sin lyckliga dvala, han kunde inte riktigt begripa vad som hände. Väntrum kändes på något vis temariktigt, men kölappar? Han vände huvudet åt höger så långt det gick och insåg att där längre bort på väggen satt en kölappsautomat. Just som Axel reflekterade över detta avbröts tanken av att från ingenstans dök en nyanländ upp. Poff och där satt en man och plirade på honom. Detta satte en väldig fart på doktorn som skyndade att skaffa en kölapp.
-Kölappar i himlen? Nåväl, kanske har det himmelska resonerat som så att man behöver en mjuk övergång till det gudomliga livet och en kölappsautomat är ju bland det mest jordiska och alldagliga man kan komma på.



*Fler uttryck som ”maskar och krematorieugnar” för att förstärka känslan av att inte tala om en specifik person.