Jag sitter i min lägenhet och dricker kaffe och försöker vakna till. Ur bluetoothhögtalaren sprutas kokainstinn technorap, musiken jag svurit i förbön att avsäga mig. Men köttet är svagt. Det var inte ens den missbruksbetonade ingivelsen att lyssna på musiken som fick mig den här gången, tröttheten som härjar mig fick mig att testa speedad musik som en väg ut. Det kostar mycket energi att vara jag.
Bipolär. Bipolär TYP 1. Som att det vore den bästa modellen. Newsflash, det är den inte. Det är en äcklig sjukdom. Livslång. Livslång medicinering med litium för att hålla manierna borta. Så trött i skallen. Jag är sederad. Quetiapin, Stesolid, Anxilon, Lamotrigin. Morgonshoten är en raket skjuten mot dimmans rike och jag kämpar. Men det är min egen hjärna som dränerar energin. Bakgrundsprocesserna är i full gång trots att jag i mitt medvetna känner mig relativt okej. Där under ligger all skit begravd, trauman och elände, existentiella bekymmer som förblivit olösta. Hårda ord som utdelats, jag tar emot dem som hårda slag i ansiktet. Sorg, sorg över hur allt blev, sorg över mina hädangångna föräldrar. Jag ärade inte min fader och min moder när de levde. Jag tål inte andra människor så bra. Står inte ut med deras fallenhet, deras elakheter och negativa beteendemöster. Men jag har förströstan, Gud kommer leda mig på rätta stigar, jag måste bara söka honom extra hårt. Vidare har vi den komplexa posttraumatiska stressen, ett botbart tillstånd tack och lov. När tröttheten segrar och jag faller i dvala så händer något inom mig som jag ännu inte förstår. Jag vaknar upp i det som litteraturen kallar för flashback. Jag känner mig liten, rädd, ångestfylld, skrämd. Det tar mig tillbaka till känslan när jag tappade bort min familj på stortorget i Köln. Men jag kommer inte åt känslokaraktären av det minnet, jag ser bara en steril bild av en gosse som jagar runt bland alla tyskarna och försöker hitta tillbaka till tryggheten. På ett undermedvetet plan kräver jag av min omgivning att den skall vara vänligt sinnad mot mig, annars rasar hela skiten. Det är irrationellt, psyket är irrationellt, köttet kastas hit och dit av krafter vi varken kan se eller höra. Djävulen i aktion. Man ligger ständigt i krig mot fienden. Jag höjer trons sköld för att de brinnande pilarna som riktar sig mot mitt bröst, skall slockna. Men Fienden är slug, han har fler psykopatiska tricks i rockärmen än den värsta bandit, fler narcissistiska manipulationer än en underskön kvinnlig demon. Gud skickar svårigheter vår väg samtidigt som han jämnar marken för oss. Det kan tyckas motstridigt men det är Herrens natur så långt vi är förmögna att skönja den.

Musiken tycks haft effekt, jag känner mig något kvickare men jag poppar en stor monster, sötad, för säkerhets skull. Energin flödar ut ur mitt system. Vi får inte glömma det generaliserade ångestsyndromet. Pust. Denna diagnos är jag ännu inte kompis med, jag har fått till mig att man får vänja sig vid att ha ångest. Jag vet inte om jag köper det. Mitt nuvarande tillstånd är inte optimalt, jag har fått smaka på bättre tillstånd och jag vill ha mer. Jag vill bli det starka lejon jag tror att Gud menat. Men han håller mig tillbaka, tuktar mig. Jag kan verkligen se Guds finger i skeendena. När jag tagit emot hans son, blivit döpt och verkligen bekänt mig som följare av Jesus så känner jag Herrens vägledning i livet. Inte hela tiden men tillräckligt ofta, det styrker tron.