Jag har nog alltid sett livets skenbara begränsning i tid och rum som något positivt, ja, omistligt. Att det jag kallar livet en vacker, eller ovacker för den delen, dag, skulle ta slut. I många år tyckte jag livet bara var grått, trist, färglöst och utan lockelse. Man levde bara av gammal vana helt enkelt, jag minns hur jag åkte tunnelbana till jobbet och allt var så olidligt medelmåttigt. På senare år har ett skifte skett och jag har mer aktivt sökt slutet i tankarna. Grått har bytts mot svart. När jag begrundar Guds välsignelser och rika gåvor så tänker jag på saker som finns här på jorden. Tanken att nå fram till ett paradis eller inferno har bara inte funnits med, jag har avskärmat mig från dylika tankar. Men nu när jag mottagit det glada budskapet så nödgas jag förlika mig med att jag faktiskt kämpar mot ett ultimat mål utöver alla mål jag kan tänkas ha här på jorden. Det kommer krävas en hel del begrundan tror jag för alltings slut har varit en så självklar tanke i mig. Just nu när jag författar dessa rader så mår jag bra, väldigt bra faktiskt. Om livet i himmelen är på denna nivå, ständigt, då låter det inte så tokigt. Men jag har ju bara min egen livserfarenhet som referenspunkt. Om jag, som jag är idag, skulle förflyttas till en evig plats då hade det varit eländigt. Men så är det inte tänkt, jag har bara svårt med tanken på att finnas utan lidandet. Lidandet definierar vem jag är på ett djupt plan, hade jag aldrig lidit hade mitt liv varit helt annorlunda. För somliga kanske det hade varit gott nog att livet fortsatte som vanligt i all evighet men för mig och alla vi som plågas på något vis måste en radikal förändring i vår person ske. Vi måste med nödvändighet i någon mening bli någon annan. Om jag fortsätter leva i Kristus med Guds rika välsignelser är det tänkbart att jag som gammal kommer vara en mycket glad människa men berättelsen om det liv jag levde som ung måste vara kvar. Kommer jag aldrig skänka mitt 25-åriga jag en tanke när jag sitter vid ett dukat bord uppe i Himmelen eller när jag blir brännmärkt nere i mörkret? Himmelen förutsätter att alla trauman är bearbetade och jag tror inte att det saknas goda kristna som tar något trauma med sig i graven. Så det blir således ett utsuddande som Gud utför. Inte mig emot, bota trauman låter som en lysande idé men jag har svårt att komma runt tanken på att det inte riktigt är samma människa som sitter där. Jag vill hävda att i många av våra liv så är smärtan essensen.