Solen skar genom molnen i ett oanseligt försök att bibringa hetta, men ljuset som slog mot asfalten var kallt, och berövade tillvaron sin färg. Hon skälvde genom hela kroppen; en känsla av att ständigt falla in i sig själv, ett rörligt hjärtstillestånd.
Hennes närvaro bekom inte kajorna det minsta, som korsande hennes färdriktning, kivandes, kraxandes.

Likt kolsyrat vatten, vars bubblor rusar mot den fräsande friheten, så kände hon sig försatt i ett tillstånd av oavbruten upplösning. Ett fordon som en gång fraktat en karaktär, nu enbart fraktandes ett tomt kärl, skadat gods; en sedan länge förskingrad fasthet, nu upplöst i anomi, i väntan på en högre nivå av entropi. Vid blotta sökandet efter något beständigt i det ”vara” som ständigt rämnade vid varje beröring av hennes fokus, grep desperationen hennes hjärta, likt en näve kramar en vattenfylld ballong till bristningsgränsen.

Hon hade en svaghet för män, en outplånlig längtan efter kärlek, men tycktes aldrig fånga något äkta. Insikten började hänga tung över henne, att kärleken så som hon hade föreställt sig den, och den meningsgivande betydelsen den haft i hennes liv, var intet annat än en religiös rest från en förgången tid. Hon insåg att kärleken är inget unikt mellan två människor, snarare något som med lätthet uppstår många människor emellan, men lika lätt tynar; kärlekens art är intet speciellt, tvärtom blott en kemikalisk reaktion som lovar mycket med bibringar den frälste aska. Inför denna insikt kände hon sig otillräcklig, och simultant falsk - lurad därjämte lurendrejare.

Solen dök mot horisonten och kastade sin sista strålande blick mot de tornade molnens svank. Det började bli påtagligt svalare i luften. Det finns få vars sällskap jag ogillar så mycket som mitt egna, kände hon och sökte sig därav till andra, efter ständig närhet. Frigjord sig själv förlorade hon karaktären; för vem var hon nu? Ombytlig, ytlig, ideligen leende, utan innehåll, berövad genuinitet, berövad sig själv; en triumferande seger, en erövring av tomhet, i vars salar uppmaningar till söndring ekade:
”Krackelera! Bryt samman! Smaka saltet från dina tårar!”
I ett patetiskt försök till att återerövra sin karaktär, stötte hon ifrån sig alla, sökte ensamheten, i hopp om att finna något beständigt inom sig. Ett motsatsspel av att å ena sidan söka närhet, å andra sidan isolation. Hon var en himlakropp i omloppsbana: ständigt slungandes ifrån den brinnande tyngdpunkten, ständigt fallandes emot infernot i svartheten.

Asfaltens kyla kröp längst med ryggraden, när hon satte sig på trottoarkanten. Mot henne hoppade en enbent kaja och pickade i gatans skrovligheter. För en stund stannade kajan upp, och deras blickar möttes. En lång stund. Ögon så svarta och djupa. En blick av tankediger förståelse, att livet består i intet annat än detta spel, av existensiell kamp från miserabel tomhet, vars slutdestination oundvikligen är ångest och självhat. Ett utfall givet i samma stund som människan benådades hjärnor, ty då blev människan kapabel till att skapa sig ideal, som för alltid förblir ouppnåeliga. Livet bestod i en lögn - och hon smakade saltet från sina tårar.