Det är en pina att vandra på höstlövens döda matta.
Det är en pina att trampa på allt dött.
Det är en pina att tvingas erinra sig gamla synder,
som den enkla person man är.
Ofelbar är det minsta jag är,
men uppleva något, det ger mig kraft, en åtrå, ett begär.
Min syn är diffus, lite suddig,
min ålder talar till mig varje dag.
Att åldras med heder, vad betyder det?

Trampa vidare i invanda spår, det är vad livet minst begär.
Om jag trilskas och omvärlden undrar vad jag håller på med?
Då slår åskan ner och fyller luften med ozon.
Jag ser mina gamla fotspår där framme.
Bäst att jag trampar i dom så är alla nöjda.