Vandrade in i den örtrika skogen. Gammelsälgarna låg som multnande vrak i havet av bräken.
Granarna kastade sina skuggor över sälgens man av lobarions arter syntes den vilda vita mulen sticka fram ur en springa i barken; dofta som kubbar; glänsande som pärlemor bland mörka vågor av siden. Men vackrast var du med din rosiga kind där insekter aldrig sedda höll hov bland dina porer. Du lyste som ett blomster: du slungade skönhet ur den döda granen; förvandlade murknande ved till rosenröd gryning: till hemligt hem: nebulosors mångformigt lockande slöja.