En tyst röst viskar i mitt huvud. Den viskar till mej att göra slut på lidandet.

Jag håller om mitt huvud och ber dem att försvinna sin väg, men de bara fortsätter att viska. Viskar lika tyst som en vind som drar förbi. Den varken ses eller hörs.

Jag sätter mej längst in i mitt rum, kurar ihop mej i mitt innersta mörker och tårarna faller ner i mitt knä.

Jag lyfter min hand och med ett enkelt drag uppehåller känslan av besvikelse, sorg och hat innom mej.

Jag tittar tomt på de fallande, röda droppar som långsamt och tungt faller från min arm.

Vad har jag gjort? Varför har ni fått mej till att göra detta?

Inget svar..! Jag lindar ett tyg runt min arm, men såret är för djupt. Jag reser mej upp, går bort mot sängen och lägger mej tyst ner.

Mina viol-blå lakan färgas till en vacker, mörkröd nyans och jag ler dystert.

Jag somnar in och utan ett enda hej då. Utan ett enda brev, tar jag farväl av allt som jag berör och har berört.


Farväl....!