Visst var det glädjens blomster
som vissnade på gravens mull.
Där ditt minne ej kunde dö,
vem var den store som där låg still.

sten på sten där lades på
till ett minne, av vadå
tidens klocka gick, under det
att sol och måne lyste klar

Vi ej vetskap fick, om din storhet
vad tanke du bar som ligger still.
Hur tänkte du i dina forna dar
där du nu blott ser din framtid
i blomman som kullen bar.

© Bosse .