En kall natts lögn hotar dig
I rondellen
där du bara blickar runt mot lånad lycka,
En lögn som du redan fött i varmt glas tidigt på dagen
Som du redan haft i dig,
förra gången du tog rondellen
Men då i motsatt riktning och nu har du tid på Det

För du vet hur länge allt sprack fast du stod emot
att skölja ytan, när du inte längre trodde
att bitarna av den dagen gick att laga

Allt faller nu i ord
Din hora och regnhund,
Plockar du nu skit med plastsvart hand
och blir inte längre äcklad av cigaretten
Du är tömd på den tanken som du förr skrek högt ut med en fråga,
I ett långt, är det bara jag?
Och nej, du är inte du, men nu var det andra som såg dig ligga där på marken i hjulaxelns
mitt,
under pulverskyn,
leendes stora bokstäver med läpparna
som en skyltdocka som äter en FASS-apelsin.

Din musik är redan glömd, du träffar inga hjärtan
Även om du hela tiden hör hur folk hör om dig,
Och du tror att du får veta att dem gillar dig ändå
Och visst gillar dem dig, de som tror att de känner dig gillar dig verkligen,
Med massa tomma chattiga rader och löstrycka ytligt dolda frågor om Malmö och Lund
De var bara paraplyer en gång i tiden,
nu viskar de i regnet och gör hål i sig själva så att vattnet rinner igenom,
hur väljer du nu att göra med tiden som de vill ta del av?

Du vet att nog ganska snart har du något riktigt jävla scenskönt att ge dem

För du säger med tyst andning och lutar dig mot en radio, bok eller film som pumpat din ven och ut ur din kropp kommer avataren ”Du”
Som skriker
Konstnären! Konstnären!
Allar har vi en del i den här rollen!

Och det är väl just där du möter, i de orden, ursprunget till en kall natts lögn:
Att du är svängd till en passning som inte längre möter någon i ögonen utan du klämtar någon tunnt på hälen,
Och hamnar på ett sjukhus med en droppnål i handen, där du ber patienten mitt emot att ringa din morsa
så att hon får hämta hem dig i en statligt uppblåst luftskeppskontext
som stavar dig sjukdom i ungdom och lönndom i heldom. Allt för att du
fick i dig dålig kola och två promille för mycket

För du och jag har fel grepp om glädje och varandra,
Vi har placerats i samma lilla land och tror på
Allvar att slutet är något oändligt som ryms inom ett Ja och ett Nej,
att allting annat är blomhud som vissnat på grund av fallen karaktär,
och bitter tvivelaktighet

Vi tror att vårt hus är ett torn med tre linor som löper till himlen, osynligt
hängda på lämpligt avstånd för en vingförsedd spelare från staden,
på den byggda nejden av sin ungdoms självvalda fall.