Det är sedan länge preskiberat och borde varit stoppat i malpåse, det jag ska berätta nu.
Men ibland ploppar det upp precis som annat som man har svårt att släppa. Nu har jag som tur är mest roliga grejor i säcken…men…

Jag berättar i tredje personen. Känns inte så privat då för detta är allvarliga grejor ska Ni veta. Kanske inget att jönsa om i ett kåseri, men belyser tiden dazumal. Hur man såg på olika saker, tänkte och handlade.
Hon gick i tredje klassen i den lilla byskolan, 9-10 år och betecknades som tyst, snäll och kanske en aning lillegammal. Hel och ren behöver vi ju inte nämna för så skulle man va.

Hon och hennes skolkamrater hade hämtat inneskorna från lilla facket under bänken, ställt sig vackert i led och ”marscherat” in i skolsalen. Hon ville va bäst! Svara rätt och kunna. Alla sätter sig ner och fröken dröjer. Kanske skulle hon hinna läsa lite till på kristendomen innan? Öppnar locket och slår upp boken. Hinner rabbla lite till. Fröken kommer in. Ner med locket fortare än kvick, men inte fort nog tydligen.
Med falkögon och raska steg kommer hon mot den lilla tioåringen. Sliter upp locket. Rycker kristendomsboken så att tio Guds bud virvlar runt. Smäller igen boken och fortsätter smällandet, dock på lilla kinden denna gång. Inte ett ord, men den blodröda halsen vittnar om ilska. Snbbt var affären avklarad. Inga anklagelser och ingen förklaring.
Uppe på katedern ligger boken. Tösen minns inte känslorna. De kom inte förrän efteråt. Varför? Hon hade ju inte gjort något fel. Ville bara. Lektionen börjar som vanligt.

Så är skoldagen slut. Fröken lämnar tillbaka boken till henne, utan ett ord. Stegen är tunga när hon traskar hem. Tänk om! Försöker vara som vanligt när hon kommer hem till mor. Middagen står varm i agaspisen. Det smakar inte så där. Lyssnar. Måtte inte telefonen ringa. Tänk om fröken ringer. Det är tjockt i halsen och hon sköljer ner maten. Det blir kväll och inget händer. Tösen tiger. Känner skam. Men…hon hade ju inte fuskat. Ordet hade inte hunnit nå hennes öron. Hon var ju bara 9-10.

Åren går. Inget nämns, ingen mer än hennes skolkamrater och den välrenommerade fröken vet.
Hennes mor träffar henne i den kyrkliga syföreningen. Allt är som vanligt.

Hennes far fyller 60, ska ha kalas. Naturligtvis skulle lärarinnan i byn bjudas.
Tösen är nu gift med treårig son. Det hälsas artigt med tankar i bakhuvudet. Så sätter hon sig hos det unga paret. Tar upp grabben i knät. Leker med honom och hans små hästar. Galopp galopp.
Har tiden läkt det där som hände för så länge sen? Galopp galopp!

Som fyrtioåring berättar hon detta för sin mor. ”Detta skulle jag vetat” sa modern.
Det sved inte så illa längre. Kanske borde hon berättat där hemma.
Men de ”lärde” visste ju alltid bäst, det lyssnades inte så mycket på barn då för tiden.

Så därför teg hon och strök sig lätt över den skändade kinden.