Företeelser av ett slag som upprepar sig över tid, t ex att behöva förnya ID-kort, bankkort och SL-kort mm kan fungera som avstämningsstationer för hur samhället förändras; ofta till det bättre. Man tar helt enkelt tillfället i akt att jämföra med tidigare tillfällen hur snabbt, enkelt och effektivt det går att förnya dem.

För några veckor sedan råkade jag lägga ifrån mig min plånbok på en buss, och detta trots en lång och väl inövad rutin att efter användning stoppa den på mig igen. Först sent på kvällen samma dag upptäckte jag att den var borta, och med den ID-kort, bankkort och SL-kort, för att bara nämna det viktigaste. Att spärra bankkortet går snabbt och enkelt via dator eller mobil; med automatik skickades då också ett nytt ut. Ringer så polisen och anmäler förlusten av plånbok och kort och de spärrar genast ID-kortet.

Dagen efter ordnade jag med nytt SL-kort; tekniken möjliggjorde att jag kunde tillgodoräkna mig den summa pengar som fanns kvar på det gamla. Samma dag åker jag till polisens passexpedition där det också går att ansöka om nationellt ID-kort. Nytt foto för kortet tas på plats och inräknat väntettid är ansökan klar inom en halvtimme. Det nya bankkortet kommer inom två dagar och aktiveras genom ett vanligt uttag. Efter tre dagar är ID-kortet klart och efter knappt fyra dygn har jag åter tillgång till dessa tre viktiga kort. Samma dag fick jag ett meddelande från SL:s hittegodsexpedition att de hade något där som eventuellt var mitt. En vecka efter att jag förlagt plånboken fick jag den åter.

Tanken svindlar, hur fungerade allt detta för, låt säga trettio år sedan? Ett nytt ID-kort tog väl, vad jag kan minnas, åtminstonde ett par veckor och fotot fick man ordna med själv. När kom de första bankomatkorten? Minns inte exakt, men när de kom så tog det klart längre tid än två dagar att få ett nytt och tillvägagångssättet var också mer omständigt. Blev man av med SL-kortet så kunde man givetvis redan samma dag köpa ett nytt, men de outnyttjade resedagarna fick man inte igen. Missöden som dessa har alltså det "goda" med sig att de tjänar som indikatorer på att väldigt mycket i samhället, trots allt, har blivit och blir, allt bättre.