Rummet är ljust.

Varsågod och sitt.
Fåtöljen står precis till vänster innanför dörren.
Skrivbordet mitt i mot ter sig gigantiskt i jämförelse.

Eller också är det hon som känner sig liten.
Liten och obekväm.

På bordet brevid ligger näsdukar.
Hon börjar fundera på om de behövs.
Men hon har alltid haft svårt för att gråta inför andra.

Mannen slår sig ned vid det stora skrivbordet.
Här, vi börjar med att fylla i dessa papper.

Sover du dåligt?
Har du minskad aptit?
Självmordstankar?

Frågorna snurrar runt på pappret.
Vad är rätt? Hur "sjuk" är hon?
Hon sneglar på mannen vid skrivbordet, han bläddrar i några papper och märker inget.
Det sitter en skala på väggen. Med siffror. Ett till tio. Vart befinner hon sig just nu frågar han.
Åtta? Kanske? Hon mår inte bra, känslan av att vilja krypa ur skinnet växer och rummets väggar kryper inpå henne.

Du har någonting som heter GAD, generaliserat ångestsyndrom.

Hon lämnar rummet och tar sig nedför trappan med en ny tid i handen och en känsla av att ha blivit stämplad i pannan.

Så det är något fel på henne alltså.