Jag sträcker ut en hand mot dig

Men du vågar/vill inte ta den

Utan väljer att blundande famla vidare

Jag säger saker för att hjälpa dig

Men du hör/förstår inte vad jag säger

Utan pratar bara på om samma saker

Jag försöker få dig att byta perspektiv

Om så bara för ett kort ögonblick

För att få en bredare syn på verkligheten

Men varje gång byter du bara håll/spår

På den invanda väg du så länge gått 

Jag har så många gånger tänkte ge upp

Låta dig vara kvar i ”din” verklighet

Men jag kämpar alltid vidare trots allt

För du är värd så mycket bättre … 

Och du ska veta att varje gång min hand

Famlar i tomhet för att du inte vågar ta den

Eller då mina ord studsar mot en vägg av glas

Som du byggt upp för att ”skydda” dig

Inser jag hur väl du behöver någons stöd

För att få leva ett liv som du förtjänar

Men min känsla av maktlöshet växer

Var gång mina försök slutar vid din glasvägg

Som bara tycks bli tjockare och tjockare