Ännu är universum i ett mörker, jag svävar och virvlar runt i oändligheten. Ett mörker av färglös ofruktsamhet och långsamt glider jag in mellan planeternas sicksackmönster en väv i ett oändligt mörker.
Jorden rusar emot mig tar form bland stjärnor som glimmar i det nattsvarta oändliga. Mitt skri som ljudlöst, ensamt fyller tomheten. Smärtan i förlossningens ögonblick när atmosfären omsluter min kropp och jag upplever nuet. Mörkret övergår i dag, medvetandet skär som röda blixtar genom mina ögonglober. Jag har blivit jag.
Soluppgångens förlösande ljus är smärtan som bereder medvetandet för dagens kamp för lycka.
Långsamt träder spaljeens konturer fram ur morgondimman. Solens strålar – underbart - snart ger den värme till murgrönan som slingrar i ett sicksack uppför spaljeen och vidare mot det vitkalkade taket.
Den växer genom årstidens växlingar och i minnenas tankar växer den oblygt. Den är röd som dina läppar, de som var en ros doftande av dagg. Fuktig och daggvåt trycktes mot mina läppar. I minnet kommer du mot mig med fuktiga röda blad som förenas med min åtrås tanke.
Det finns en präst i byn Jag kan se och känna hans skugga när han gåroch skuggan faller mot de kalkvita klipporna. Där stod vi om natten, så skönt och sammetsmjukt omslöt oss mörkret. Försiktigt kom det, nattmörkret. Smygande på tå, för att inte störa när jag försiktigt i tanken öppnade din urringade blus med oseende händer och lät mörkret härska i oss.
Prästen fanns i byn och han gick varje morgon och även om kvällen till den lilla vitkalkade kyrkan. Så skön den kyrkan kunde vara i skymningsljus där den stod bland cypresserna. De bugade sig i vinden när han gick in genom kyrkporten. En helig man som gick för att be i stillheten.
Han – prästen - hade förmågan att prata med Gud. Han steg in genom den tunga porten av järn, den var smidd av syndare för länge sen, för syndare var vi alla tills dess att porten tung stängdes om oss och våra tankar. Även han gick in som en vanlig syndare och porten slog tungt igen och stängde ut alla världsliga tankar.
Dina läppar, röda som rosor med morgondagg, en rosenknopp nyss utsprungen anas som toppen av ditt bröst. Du står på knä som en vanlig syndare, står på knä vid altarrundeln. –Ber i timmar- fräls oss ifrån ondo.
Men hon var alltför vacker, håret korpsvart, ögonen smekande men ömsom blixtrande. Mörka ögon, nästan nattsvarta även de i sin färg. Men de hade en glöd som tände ett begär djupt och smärtsamt, fallet i själens avgrundsdjup var oundvikligt.
Men prästen var en helig man, dagligen gick han morgon och kväll till kyrkan – bad till sin Gud.
- Figuren - brösten, två kullar innanför blusens tyg som kunde föra lyckan till oanade höjder. Ouppnåeliga för alla utom för den djärve. – Vilka höfter, vilken gång. - Tystnaden var påtaglig bland alla som såg henne när hon gick genom byn. Ung orörd och vacker som en ros gick hon varje kväll upp mot kyrkan för att be. Sida vid sida stod de knäfallande framför altarets ring. De förenades i sin bön. Endast gud vet vilka tankar och ord som formades i den tysta bönen.
Skymningen föll kring dem och dolde dem för byns frågand blickar.
Rosen – flammande röd, kärlekens väktare. Hennes läppar lyste och var fuktiga som rosen blad en daggvåt morgon. Ett sammetsvarmt universum öppnades av min hand, i blusens vida ringning. Skuggan mot den kalkvita klippan, försvann när kroppen sjönk ner mot det mjuka gräset och skötet vilade mörkt och fuktig öppet för att i sin oskuld fullborda bönens stilla fråga. Den tunga dörren stod öppen mot syndens rike och stängdes ljudlöst om en nyförlöst längtan.
Morgonljus och murgrönan klättrar allt högre, det är höst och bladen är röda som ditt blod. Tänk så kall du blev när jag kysste den sista daggen från dina läppar som smakade blod, Slappt låg din kropp orörd och oskändad inför den som du älskade. Rosen var för alltid vissnad och död.
Gud skall förlåta mig för prästen var en helig man. Sakta gick han bort från den vita klippan dörren öppnades tungt och syndens port stängdes om hans hjärta. Minnet skulle förringa den handling som det gröna gräset bevittnade när den röda rosen vissnade under hans hand. Synden var inte till för heliga män. Det var endast portsmederna som såg hur ångesten förlöstes när det hårda järnet formades i smärtans glödande hetta.
I morgon går solen åter upp och kyrkan står vit bland cypresserna. Smärtan vilar på pelare av guld som omges av bibeltexter. Jag – prästen ligger förstenad framför altaret, aldrig mera skall syndens port smidd av järn öppnas av min hand.

© Bosse .