Hade aldrig anat,
de mönster kärleken kan ha.
Det har funnits i cirklar i mig,
slutna och öppna versioner

Det är när det självklara inte är givet
och när det givna är svårt att hålla
som mönstren rinner som ett kastat inre
mot en vit vägg

De där andetagen som aldrig tillåter ensamheten.
Lånar dem en stund. Då orkar jag andas. Lite till, lite längre.

Min fysik har accepterat kärlekens mönster,
det är inte svårt att dansa med,
men att respektera rytmen,
är faktiskt storartat