Allt hände i den tiden när myten blev saga och endast de små eldarnas ljus ledde stjärnorna vilse i drömmen om hur kärleken föddes ur smärtan.
Jag lämnade ifrån mig mitt bästa krus med olja, det första som runnit ur kvarnens malande stenar, jag hade själv med mina söner pressat dem långsamt runt för att utvinna de klara dropparna ur olivens mogna frukt. Gudagåva kallade de denna olja som både smorde mitt läder och gjorde det mjukt, lenade min hud när trädammet från arbetets slit torkat ut min hud. Likväl gav olja ljus och berikade maten med smak och hindrade eldens hetta bränna den på elden.
Gudagåva var detta ett signum för att färden som jag var tvungen anträda med min unga hustru skulle bli en lycklig färd. Ett krus och ett handslag hade min förra svåger fått, min döda hustrus bror som fört mig hit till trakten av de mörka bergen och den torra öknen.
Var denna mula värd så mycket bara för att den behövdes för färden genom landet. Gammal var den, mulan svank i ryggen men inte halt eller lytt. Min svåger vårdade sin familj och sina djur. Nu skulle han vårda mitt hus och mina söner när min färd gick mot söder och där jag och min unga hustru måste skattskriva mig i mina förfäders stad.
Så var påbudet till alla i riket, skattskriven eder i eder förfäders boning.
Med många förmaningar om ett sunt leverne och att vårda mitt hus och min verkstad hade jag lämnat mina söner för denna flera veckor långa färd. Vi, min hustru och jag skulle följa karavanleden så färden kändes trygg och förhoppningsfull.
Vi kom utan problem till floden och där vi nu skulle komma att ta farväl av våra nyvunna karavanvänner. Vi behövde vila någon dag för min hustrus skull och för att låta mulan beta friskt gräs. Resan hade gått som väntat. Trots det hade vi ändå tärt mera på våra förnödenheter och behövde införskaffa torkad frukt och friskt vatten, för nu väntade oss en strävsam ökenvandring.
Jag hade suttit vid en av eldarna och lyssnat till samtalet som förts mellan de män som kommit långväga ifrån samtalade om märkliga ting som hade fått dem att bryta upp från sin tillvaro långt härifrån. Tre av männen berättade hur de oberoende sammanstrålat med varandra och de alla följde himmelens budskap som stod skrivet i stjärnorna. Ett budskap som berättade om hur det i denna tid skulle födas en härskare stor och väldig och som kom för att förena alla folk i endräkt och sanning.
Nu i morgon skulle de vandra vidare för att söka upp konungen, härskaren över Juda land för att framför de gåvor de medfört. Och kanske få svar på sina frågor. Hur kunde de finna denna mytomspunna undrens konung, som härskade i endräkt.
Andra män nickade av medhåll och sade att nog var tiden förunderlig, för en stjärna som ingen sett förut steg upp varje morgon och lyste starkare än alla de andra.
Denna förvillade karavan ägarens lots så att han fick det svårt att välja rätt väg när färden skulle påbörjas. Detta omen kunde inte båda något gott utan snarare skapa oro i landet. Undrens tid kanske det var men ett ett järtecken var denna förunderliga stjärna.
När jag gått till min hustru och lade mig under vindskyddet för att sova och invänta morgondagen. Tänkte jag på de omen man dryftat vid lägerelden och mindes när min då nyligen trolovade en morgon kommit till min bädd och berättat att hennes fränka kallat på henne i drömmen.
Hon kände en sådan oro att hon bad att få resa till henne för att se om allt stod rätt till i deras hushåll.
Fortsättning en annan dag.
© Bosse. 11 december 2015.