Det var en sån där dag då
två plus två inte längre blev fyra.
Alla ackord, nedlusade av minusnior,
raspar taggtråd genom öronen. 

När jag var åtta år frös mitt blod till is
för första gången och jordens axel
slogs ur led när döden gled förbi,
och Dostojevskijs Idioten fylldes av stafvel. 

Jag är bara lite lite större idag.
Andas beskt kaffe och den där kometen,
som jag kastade ut i rymden,
är fortfarande på väg bort. 

Det råttfärgade håret blir vitare. Nedgrävda
stenar trycks upp till ytan av tjälen. Idag är jag
och jag vänjer mig aldrig och jag vet inte hur
jag ska lyfta armarna över huvudet.