De trängde henne bort. Lät henne lida, men de skulle ju ha lidit mera ifall hon varit med. Ett stort hjärta, en stor värld, en liten flicka. De slog mot hennes värld, de var för små för att passa in i den, de förstod inte.

Regn är som tårar av naturen. Hon stod där och hoppades på att klockan skulle gå framåt, slippa se någon. Vänta för att få börja leva, vågade aldrig.

Pulsen stiger. Drömmarna täcker henne i en värld som alltid räddade, där kunde hon vara fri från allt som sårade. Hon såg oro, men i sin egen värld var det hon som hjälpte till, hon som segrade.

Morgonen kommer som en långsamt dödande sjukdom. Låtsas vara lycklig, klä på sig ett leende och bära på andras problem, även om hon var svag.

Hoppas att ingen ser. Hellre ser ingen, än att någon ser på, med ögon fyllda av hat. Tvingas vara stum, tvingas vara stark. Snart rasar hon ihop, men inte ännu, riktigt snart.

Spegeln visar bara en bild, inte själen. Tänk vad världen skulle vara vacker om alla såg hennes själ. Att någon älskar världen som hon är ovanligt, världen älskar inte tillbaka och där långt nere inne i jordens mörker får hon trivas, kämpa emot och stå upp.

Att leva bakom en mask. Att vänta på att få en roll. Att alltid stå utanför. Att se livet susa förbi, utan att hinna leva. Kanske det står någonstans på henne att hon inte bör röras, att hon bara ska gå förbi, försöka hålla i.

Hon var som alla andras problem klämda in i en bur och kunde inte komma ut. Hon var en fågel fylld med ord att sprida, fylld med visheter att säga, men hon var rädd för att tala, buren höll henne fast. Kunde inte flyga.

En penna och ett papper. Hon började skriva med hopp. Det kändes som hon kunde tala som om en ensam sjöman kunde tala med ett hav, hon hade en röst igen. Det kändes som om hon var mindre osynlig. Hon började leva inombords, började sy sin egen dröm. Hon vill aldrig vara osynlig, igen. Orden ledde henne hem. Räddade henne som en vän.