När djupet är mörk är vi långt nere på botten.
Och för en kort liten sekund kan vi känna oss som toppen.
En topp högt på ett isberg som snart ska till att falla.
Och som snö som driver ner, ner mot avgrunden bland tallar.
Bland tallarna de höga känns man liten, stel och klen.
Man känner sig som djupet och som ingen nånsin ser.
Är man tillräcklig för träden ? För de stora runt omkring?
Är man mer än en snödriva som ständigt drivs omkring?