Varje snöflinga är en nåd. 

Dina kråkfötter, handfallna, lagda på kuddar
griper nu bara efter dig själv,
näbben allt smalare
och fjädrarnas falnande glans
längtar hem. 

Jag undrar vad du äter
och dricker inne i din bur? Vilka rötter
håller oss vid liv när vi gått vilse? Jag vet
vad du brukade dricka i öknen.
Jag har också släkt törsten där. 

Några dagar senare: Klockor ringer
i snöfallet som täcker
bilarnas spår. Jag ska också gå, 

gå och låta mina spår
försvinna.