Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hjärnspöken!

Sluta lek med mina känslor
vill behålla mitt förnuft, min känsla

mitt jag

Jag vill lysa upp mitt eget liv, min dag

mitt jag

Osäker, vill inte famla i dystert mörker

Vem är att klandra? Skuld?
Vem?
Skuldfri?

Hur gör man när demonerna inte finns?
När djävulen är en själv,
och satan bor i ens egna själ?

När ångesten är hoppet, och lyckan undergången?

Vad gör man när ens egna verklighet aldrig stämmer?

Hjärnspöken härjar med mitt liv,
jag försöker slå bort dem
men allt jag har till hands är ett visset grässtrå

Overksamt som förnekelsen
Grönt som förvirringen

En själ att läka, ett sinne förvirrat, förirrat




Fri vers av Staffan Åhlvik
Läst 443 gånger
Publicerad 2006-04-27 18:59



Bookmark and Share


  Lola
Jag associerar texten till Don Quixote.
Du tar upp något som jag på senare tid tänkt mycket på.

'När ångesten är hoppet, och lyckan undergången?'

En del verkar fastna i sin sjukdomsbild av sig själva - de har funnit en slags vinst med det, en identitet, en utlevelse av den svåre, missförstådde, halvgalne konstnärssjälen. Till slut blir de rädda att släppa sin ångest, för de tror att det är den som gör dem kreativa, och Lyckan - den man kanske skriver om att man strävar efter - blir plötsligt till ett hot. Hur ska man bete sig när man blir frisk? Vem är man då - vanlig? Hu, så hemskt!
Jag generaliserar förvisso, men din text fick mig att fundera kring detta igen.
Bra tema, väl presenterat.
2006-04-28
  > Nästa text
< Föregående

Staffan Åhlvik
Staffan Åhlvik