När jag känner mina bara fötter mot marken blir jag två.
Motpolerna inom mig.
Full av rörelse, precis som stormen.
Samtidigt är jag ett stilla dammkorn i ljuset av ett fönster.
Fångat i tiden.
Svävandes fritt i tomrummet utan referenspunkter.
Det tomrum som även fylls till bristningsgränsen.
Tills jag flämtar efter luft.
Jag betraktar världen ovanifrån där jag står.
Kall som månens yta och varm som den gula sanden.
Rymdstor och atomliten.
Expanderar och kryper ihop tills inget mer existerar.
Mitt emellan ytterligheterna, ingenting.
Polerna möts utan att nudda vid varandra.
Ljuspunkter som stjärnor i ett mörkt universum.
Den ena håller den andra vid liv.
Tillsammans skapar de världen.