Du stod där stirrandes.


Jag försökte aldrig läsa din blick, utan sa:

”Det är skillnad mellan att försöka och försöka, så den här gången orkar jag bara försöka”

Du stirrade än mer och himlade med den där okränkbara skepticismen som nästan drog ner dina ögon i marken, den var ditt verktyg vid stunder som dessa.


Jag funderade en stund och sa:

”Jag är inte den som vet, men jag undrar om din hjärna blivit större än ditt hjärta. Det känns nästan så. Och vad fyller din hjärna då för egentlig funktion?”

Du vände dig om och suckade, slängde sedan ett ögonkast på mig och gick ut ur det vita rummet.


Jag vet inte om jag log eller grät, skillnaden är ibland otroligt hårfin. Men jag visste i alla fall att jag faktiskt orkade försöka. Och att trottoaren en dag skulle finnas på just den sida där jag gick.