Jag måste fortsätta
att porträttera
Missbruket
i sångerna.

Jag tjänar på det.

Desto mer autentisk
teckning
desto
starkare
blir förnimmelsen.

När jag ställs inför
livets
oundvikliga
hinder
och måste vända
bort
ansiktet
för att det inte ska
stänka mig i
ögonen.

Då
hamnar jag
i precis rätt vinkel
så att jag ser just
detta Porträtt.

Det är där den ska stå.

För då kan jag vrida tillbaka
huvudet
igen
med en betydligt
skarpare
blick.

Gör du din egen målning
på ditt sätt
men se till att måla den färdigt
(Vi tenderar ju att inte alltid göra det).

Ge den
dess rätta ansikte.

Måla den monsterlika besten
så
som den faktiskt såg ut.
Det minns du ju!

Låt din egen skildring
bli din flödande påminnelse
om hur förrädisk och ful
den trots allt var.

Då kommer den inte att kunna
låta bli
att hjälpa
dig
framåt
och över
det som väntar
dig.

Det är så
Du vinner!