Korpens ungar ropar till Gud Av Hunger:
”Gud Av Hunger, mätta vårt röda gap!”

Månaderna är dräktiga och kvider födsel
ur marken. Plötsligt står kalvarna där
på skelande ben och färskt gräs. 

Bläddrar. Febrilt bläddrar mina smala fingrar
i telefonkatalogerna för att finna mig själv.

Stannar med pekfingret krökt
spänt som en pistolhane, numret
skakar besviket med huvudet. Bläddrar vidare. 

Herr Lindberg krattar sina personliga löv, flyttar
lövhögar som schackpjäser i en dåres dröm.

Frun i huset hostar och hör hur vattnet droppar
droppe för droppe ner i kaffebryggarens filter
och tänker syrlig mocka: ”Hur länge?”

Håret som klipptes till berg i de förbannade barackerna
kommer en dag att leva igen, svepande förbi

som en kometsvans utom räckhåll;
eller böljande fram och tillbaka, svepande,
kammat av ett salthavs smaragdgröna vågor.