Jag står invid Stupet
å ser ner i djupet.
Vill INTE ta klivet -
och så lämna Livet !
Det vore förlupet, -
- nästan, efterblivet!

Det är, ju, som det är:
I Livet är jag kär !
Har i mitt hjärta Fred.
Ett fåtal gånger led
jag å kände besvär.
Men, det ut ur mig gled !

Fast, sannerligen, kan
det kännas som en brand
ini dunkla sinnen, - - -
då man störs av minnen,
som man grävt ner i sand, -
- å smutsiga linnen!

Borde vaska min Byk !
Vore bra med ett Ryck !
Så, jag blev fräsch, igen --
å kan träffa en vän !
Å, slippa å få stryk, --
som då för längesen!

Ifrån Stupet jag går...
Om, än, en metafor
skriven i kall lera, -
som ni kan studera,
om hur jag faktiskt mår - -
Om det intresserar...?!