VITSIPPSTRIPTYK

SONETT
Idag var vi en stund vid Häckeberga
och njöt av fager vitsippsbacke där
med bokskogssalens hela vårmystär.
Till gökens rop vi knappast kan oss bärga,

och redan nu var svårt mot sången värja,
när den gav liv åt varje trött artär.
Nu vintermörkret blivit en chimär,
ty alla blomster börjat marken färga.

Då vi begrundat vårens alla tecken
och var på väg tillbaka till vår bil,
såg vi ett ting som nästan på tog knäcken,

på känslorna som gick i vårlik stil,
ty bak en sten stod dold den rena skräcken:
begagnad grill – kontrast till sippors smil.

PROSALYRIK
Han satte sig ned på huk bredvid en sten i bokskogen, omgiven av nästan utslagna vitsippor och drog långsamt in skogens alla dofter genom näsan. Skogsdoft skilde sig uppenbarligen från havslukt: trä, multnande löv och jord mot sälta, rutten tång och sand. Båda tyckte han om, båda utgjorde starka upplevelsepoler i hans liv, förutan vilka han idag varit någon annan än den han blivit. Så fanns det i analogi därmed också fyra kvinnliga poler i hans liv: hans mor, hans fru, hans dotter och hans anima. Manliga poler fanns lika många, en parallell till de kvinnliga. Därmed rådde det ett slags balans, om än temporär, i hans tillvaro, fast han inte alltid kände sig harmonisk i sitt vardagsliv. Utan förvarning reste han sig upp bredvid den mossbelupna stenen och spände ögonen i någon som var på en gång närvarande och frånvarande. Han ropade högt, så att det ekade mellan bokstammarna: ”Vad är det här för en larvig historia? Den vill jag inte vara med i!” I samma stund dematerialiserades han inför vitsippornas förvånade anleten, och kvar fanns bara en tom sten, mol allena stående nedanför en vitsippsbacke. Så tonade hela bilden bort, och min berättelse likaså.

HAIKU
Vitsippsbackens ljus
och bokarnas grå stammar:
fågelsång ekar.