Längst långa gator går jag förbi huvuden utan ansikten
det är som om de tappat bort sina munnar och ord när jag ler och säger hej.
Ångestensam på samma gator som jag gått sedan mina fötter var små
lika ensam och underlig som då. När mina ben var korta och hoppen större.
På små fötter genom staden där jag är planterad, där jag har mina rötter.

En liten stad med mindre hjärta.
Människor som gapar tomma hålor när de ser mig.
Om man inte är som dom, utan är någon annan, då hör man inte hemma.
Huvuden utan ansikten stirrar utan ögon och jag känner mig naken.
Ensam och malplacerad i den här staden som inte är för mig.
Den har aldrig vart för mig. Ni har alltid stirrar ut mig och puttat undan.
Ställt er i led där jag inte får vara med.

Söker mig till större städer där jag känns liten.
Ögon stirrar blint, men vana. De ser mig inte ens.
Rusningstrafik mellan höghusen och jag längtar hem till träden.
Till staden som ändå aldrig kommer kännas som hem.

Jag vet inte vart jag hör hemma, men i alla fall inte här.
Jag får inte plats och jag är trött på ansiktslösa huvuden som glor.
Jag behöver svängrum. Jag behöver få andas ut.
För nu kan jag inte ta ett enda andetag till, inte här.
Jag vägrar ta ett enda andetag till.
Om mitt hjärta slår igen så exploderar jag.