Hon kliver ur sängen och skakar och försöker andas.
Hennes hjärta slår som aldrig förut.
Hon drar sig till köket och smeker alla väggar i huset, för att inte falla till marken och inte få ännu mer blåmärken på hennes sköra knän.
Hon ställer sig vid köksbordet och kommer ihåg alla minnen hon hade med familjen där dom satt och åt som det var ingenting.
Att äta måste man för att leva det vet väl alla, men nu för tiden om man äter vill man dö. Man klarar inte av skulden mer.
Hon vet inte ens när allt gick fel.
Hon brukade vara glad och aldrig bryr sig om mat, maten var det bästa hon visste innan alla problem kom.
Nu när hon tänker på mat så vill hon gråta, förstöra hennes blodkärl och trycka piller ner hennes hals, för hon klarar inte av tanken längre.
Men nu just idag hänger hon över köksbordet och kämpar för att hålla hennes ben från att inte falla ihop.
Hennes hjärta slår snabbare och snabbare för varje sekund.
Hon vet att idag, 20 år så är det idag. Det är idag dör hon, det var så mycket hon ville göra innan hon vinkade till döden.
Men efter alla dessa år av att kämpa varje dag mot sina demoner så var hon faktiskt rätt glad att stänga sina ögonlock för sista gången och slippa vakna med ögonen fylld av tårar.
Helt plötsligt låg hon där och höll på att dö, en tår rann ner för hennes is kalla kind.
Inte för hon höll på att dö, men mest för hon hade inget val.
Hon hade bestämt för flera år sen, att hon skulle ha kontrollen över när hon skulle dö. Hon hade planerat att dö tidigt sen hon var väldigt ung.
Det här var värre, för nu visste hon att hon höll på att dö men det var inte nu hon ville dö och det finns nog inget värre än detta.