Rum

Jag står utanför det mysigaste stället jag vet. Här står jag alltid nån minut och drar in den friska luften som doftar av tallskog och källvatten från älven innan jag går upp för trappan på altanen gjord av brädor som har kvar formen av trädstammar, trappan till min trygghet. På dörren har jag ett handtag av en knuta från en ek som jag själv täljt, putsat och oljat in med den finaste linoljan jag kunde få tag på. Dörren är tung men ändå lätt att öppna, så där behagligt, så det känns att det är jag själv som styr dörrens fart när jag öppnar den.

När jag stiger in blir doften av trä mer påträngande eftersom min man kom hit i förväg för att tända brasan så det är varmt när jag kommer fram. Det är nämligen vinter och snön ligger tjock över ängen utanför. Värmen gör att väggarna av timmer doftar ljuvligt av skog. Jag hänger av mig vinterrocken på klädhängaren gjord av en rejäl gren med trubbiga och knotiga mindre grenar, jag älskar knotiga, krokiga och udda grenar som jag hittat på marken, det finns så många sätt att använda det som skogen ger.

Väl avklädd kramar jag om min man som luktar skog och en gnutta svett efter allt skottande och kysser honom en lång stund innan vi sätter oss vid brasan för att laga mat. Den öppna spisen, min stolthet, har jag murat sten för sten. Den är formad lite som en igloo fast med en ”D” formad öppning istället för tunnel och med rundade stenar som buktar ut genom murbruket istället för klossar av uthuggen sten. På ovansidan finns det en järnplatta med en utskärning formad som en spiral till spis, där ställer jag järngrytan med älgkött, potatis, lök och rotfrukter för att puttra i flera timmar så att allt blir riktigt mört.

Det är inte så högt i tak, det är ungefär fyra meter upp till taknocken och rätt så sluttande tak så gavlarna är bara en och en halv meter i höjd. I bakre ändan till vänster har vi en dubbelsäng gjord av grova brädor och på den har vi tre lager av vanliga madrasser. Här ute i skogen är det inte någon mening med att ha med tjocka dyra madrasser eftersom risken alltid finns att det kommer in ohyra som smutsar ner och förstör. Och på mitten av högra sidan står ett grovt ekbord med två bänkar till under fönstret ut mot ängen. På bordet har vi en urgröpt stenplatta med fem tända blockljus och två set med svarvade matskålar och snidade bestick framdukat.

Efter vi har ätit middag sätter vi oss ner på bänken ute på altanen för att skönja det vackra norrskenet som spelar över himlen i alla möjliga läckra färger.

Väl inne igen tar jag upp mitt senaste fynd, en knöl från ett äppelträd, som jag ska gröpa ur och snida till en kåsa och sätter mig ned bredvid min man på soffan som vi ställt framför den öppna spisen och börjar karva.