Tittar ut bakom gardinen ibland.
Letar med blicken efter kvarterets gladaste tjej.
Hon som sprang gatan fram med lätta steg.
I farten och alltid på väg.

Ibland skymtar jag henne i ögonvrån
men hon är alltid borta,
redan innan
jag hunnit efter med blicken

Anar att huvudet är böjt en smula
men att hon fortfarande är på väg.
Tempoväxlingarna har inte förändrats
av årtidsskiftningarna
men åren har höjt ribban för kraven på livet.

För visst är det jag som var kvarterets gladaste tjej.
Vissa dagar saknar jag hennes glättigheter.
Hon bor här än,
men hinner sällan ut genom dörren, eller in genom den,
förrän stressen hindrar stegen från att studsa lika högt.