Allt hade varit så bra. Jessica skakade vällingflaskan så att pulvret blandades med det varma vattnet. Lillan protesterade alltmer från vagnen där hon låg nerbäddad och hade sovit sedan förmiddagspromenaden. Det var hög tid för mat igen och det gick inte nog fort. Jessica log lite åt dotterns iver när hon satt i fåtöljen med babyn som sprattlande fick tag i flaskans napp och omslöt den med ett belåtet litet kvidande. Så hungrig på livet mitt lilla hjärta, tänkte Jessica och slappnade långsamt av. Den tidiga morgonen, alla sysslor och den långa promenaden tog ut sin rätt och hon kunde behagfullt låta sin spända kropp slappna av.

Åter igen kom de malande tankarna på Erik, hennes sambo och lillans pappa. Allt hade varit så bra... När hade det börjat förändras? Eriks stressade sätt mot henne. Hans dåliga humör, hur han ofta skällde på henne för bagateller som att mjölken var slut, såsen hade bränts vid, det var inte tillräckligt städat i huset de nyligen flyttat in i och tusen andra små, små orostecken. Och så det största; att han börjat knuffa henne, putta undan och varit så hård mot henne samma lördags kväll de haft sin inflyttningsfest då hennes föräldrar haft lillan hos sig som tur var.

Det var när Johan, Eriks bästa vän och hon befunnit sig ute på altanen sittandes i hammocken och delat på en cigarrett. Erik hade varit svart i ögonen av återhållen vrede och han hade ryckt upp henne hårt och dragit med sig henne uppför trapporna och in i deras sovrum. Han hade knuffat omkull henne mot den obäddade sängen där de älskat med varandra innan gästerna anlänt.

För första gången hade de barnvakt och var ensamma. Det hade varit ömt och kärleksfullt. Det här med sex efter förlossningen var lite känsligt för Jessica som hade haft en lång och utdragen förlossning. Dock hade det nu gått tre månader och samvaron blev allt bättre. Nu var det allt annat än kärleksfullt. Erik hade fumlande dragit ner sina byxor och trots att hon protesterat hade han vräkt sig över och in i henne. Hon lät det ske. Till dunkandet av popmusik nerifrån lät hon sig bli tagen nästintill med våld för hennes armar var nerpressade längs sidorna och hon kunde inte röra sig under Eriks tyngd. 
- Du ska ge fan i att flörta med Johan! hade han fräst lågt i hennes öra. Hennes bortvända huvud och de tysta tårarna som rann tycktes göra honom ännu mer irriterad och han slog till henne med en lätt örfil och sen tog han tag i hennes haka och vred henne mot sig. Den flammande vreden i hans ansikte, de beslöjade ögonen med de ihopdragna ögonbrynen ovanför och spottet från hans mun rakt i hennes ansikte när han uppfordrande med låg röst sa åt henne hur hon skulle vara och bete sig gjorde henne stel och kall inuti. Hon kände inte igen honom. Var det här hennes blivande man som hon just köpt ett hus ihop med, som hon bildat familj med, deras lilla dotters pappa...? Hon fann det bäst i att försäkra honom med mjuka kyssar och smekningar att för henne fanns det ingen annan än han.
- Erik älskade du, det är ju du och jag och Johan och jag rökte och pratade bara... Johan pratade mest om Sally som han ju bjöd med sig...
Tillslut hade Erik lugnat ner sig. Han slutade pressa ner henne och plötsligt var han sig själv igen, samma mjuka fina Erik som översköljde henne med kärlek. Jessica hade välkomnat hans smekningar och lät sig svepas med. Bortglömda var de hårda orden och örfilen.

Festen fortsatte tills långt in på småtimmarna och Erik kunde själv se att vännen Johan var upp över öronen förtjust i Sally för Johan vek sedan inte från Sallys sida även om han följde Jessicas och Eriks förehavanden resten av festnatten.

Jessica kände ett lätt obehag vid minnena från inflyttningsfesten. Den där svartsjuka sidan som Erik nu visat upp - det var en sida hon inte märkt tidigare - i alla fall inte så markant under de fem år de varit ihop, varav de senaste fyra åren som sambos. Visst hade han alltid koll på henne och ofta sa han att den och den tittade på henne när de var ute med vänner på puben eller på fest. Han vakade över henne och fanns alltid vid hennes sida eller i närheten. Om hon tänkte efter så lät han henne knappt gå på damernas när de var ute. Svartsjukan verkade ha växt eller ändrat skepnad. 

Erik var också mer allvarlig nuförtiden. Kanske var det sömnbristen, att alltid bli väckt flera gånger av en hungrig eller kinkig bebis när man sedan skulle gå upp tidigt och iväg till jobbet. Han jobbade som säljare och det var ett emellanåt stressigt och krävande arbete. Särskilt nu när företaget avskedat delar av sina anställda. 

Jessica sa åt sig själv att nu var det nog med de här malande tankarna. Hon tog den sovande babyn med sig upp till sovrummet och de la sig i den stora mjuka dubbelsängen. Natten innan hade varit hackig med sömn så hon lät sig sövas till dotterns tysta snusningar. 

Plötsligt tornade Erik upp sig i dörröppningen och han såg arg och sur ut. Han kom fram till sängen och ryckte tag i hennes arm så hon kved till av smärta. Hon begrep inte vad det handlade om och tyckte det var märkligt att det var skumt i sovrummet. Tidigare hade solen strålat in mellan gardinerna men nu var det mörkt utanför. Hur länge hade hon egentligen sovit? 

Sandra vaknade av tumultet som hennes pappa orsakade och hon gav till ett gällt skrik och nu grät både mor och dotter. Jessica grät med tysta snyftningar medan Erik lät sina nävar dansa över hennes överkropp och hårda örfilar sved i hennes ansikte. Det var outhärdligt att från ljuvlig sömn vakna upp till detta inferno. Bebisen skrek och Jessica knuffade bort Erik som snabbt var tillbaka och drog upp henne ur sängen. Med ett ryck drog han upp hennes klänning och hon försökte backa ifrån honom men han grabbade tag i henne och tryckte ner henne på golvet. Vad var det som hände? För andra gången tog Erik henne med våld?! Den här gången gav hon inte med sig lika lätt. Hon försökte få bort honom, få av honom från sin kropp, hon klöste och rev men han lät sig inte stoppas. Snarare var det som om hennes motstånd eggade honom och han blev hårdare i sina rörelser. Fast det gick för honom så var det som om hans lust växte och han vände henne på mage och med händerna om hennes hals fortsatte han våldföra sig på henne. Jessica fick ingen luft och allt blev suddigt. Hon stod inte ut av smärtan han tillfogade henne och allt blev svart.

När hon vaknade igen låg hon fortfarande på mage på den mjuka mattan bredvid sängen. En smal ljusstrimma flöt in från hallen och det var tyst i huset. Hon tog sig sakta upp på darrande ben och låg hopvikt mot sängen några långa sekunder innan hon kunde förmå sig att dra sig upp. Det skar som knivar mellan hennes ben och något varmt rann nedför benen. Trosorna var sönderrivna och klänningen var skrynklig och blodig kunde hon se när hon kom ut i den upplysta hallen. Hon snubblade in i badrummet. Flämtande såg hon sig själv i helfigursspegeln och tårar steg upp i hennes ögon. Hur såg hon ut?! Hon hade blånader i ansiktet och ena ögat var på väg att muras igen helt. Näsblodet hade börjat torka in. Blod rann ur henne och hon drog försiktigt av sig den förstörda klänningen och klev ur de sönderrivna underkläderna. Hon hade sinnesnärvaro nog att inte vare sig gå på toaletten eller duscha. Hon måste få hjälp! Den insikten hamrade i henne när hon svepte om sig badrocken. Vart var Erik? Och hon blev alldeles isande kall. Var var Sandra?! Hon haltade tillbaka till sovrummet där hon tände taklampan. Dubbelsängen var ödsligt tom.

Steg för steg tog hon sig sakta ner till undervåningen som var nedsläckt och tom kunde hon konstatera medan hon tände lampa efter lampa i rummen hon passerade. Hon upptäckte att skötväskan, vagnen och även Eriks bil var borta. Med skakande händer tog hon upp telefonen och ringde sina föräldrar. De envisades med att hon skulle ringa 112 och hon insåg att hon måste larma. Erik var inte sig själv, han hade våldtagit och misshandlat henne och nu hade han tagit med sig Sandra och försvunnit gud vet vart och varför. Varför hade han gjort så här?

När hennes mamma och pappa äntligen kom bröt Jessica ihop och grät översiggivet i pappas famn medan mamma värmde tevatten och plockade ihop kläder och övernattningssaker. Hon tänkte inte lämna sin dotter för en sekund och absolut inte i huset. Samtidigt med polisen kom också ambulansen. Efter att Jessica lämnat Eriks mobilnummer, uppgifter på bilens registreringsnummer och eventuella ställen dit Erik kunnat tänkas sig ha åkt fick Jessica åka iväg i ambulansen. Hennes mamma vek inte från hennes sida och pappan stannade kvar i huset med en polis om nu Erik kanske skulle komma tillbaka.

Men Erik kom inte tillbaka. Och man hittade honom inte heller. Sandra var borta. Och kvar fanns en våldtagen och blåslagen djupt orolig mamma. Hennes bara tre månader gamla bebisflicka var kidnappad av sin egen pappa. Jessicas starka, trygga sambo hade flytt fältet och ingen visste vart eller varför.

Allt hade varit så bra. De gamla tankarna malde igen. Jessica suckade och tittade ut genom det regnstrimmiga fönstret i sitt gamla flickrum. Hon hade flyttat hem igen efter det fruktansvärda som hade satt hennes liv på paus. Med sina föräldrars hjälp hade hon tömt och sålt huset. Det vackra stora tvåvåningshuset som skulle fyllts av fler barn än Sandra men som nu ekade ödsligt tomt och bara rymde hemska minnen. Det låg i andra änden av staden och hon var glad över det för hon mådde fysiskt illa bara av att tänka på huset.

Erik var spårlöst försvunnen och med honom Sandra. Det hade gått månader av efterforskningar men inte ett endaste spår. Eriks vänner hade inte hört av honom, inte ens bästa vännen Johan. Släktingar stod lika frågande och handfallna de. Erik ville försvinna och det hade han gjort. Ett halvår efteråt hade ett brev kommit från Erik.

"Sök inte efter oss. Sandra heter nu något annat och jag med. Min dotter ska inte ha en mamma som är hora. Jag vet att du och Johan träffades bakom min rygg. Jag tolererar inte sånt. Lev väl. Det ska vi göra."

Jessica tappade andan när hon läste de få raderna. Det var skrattretande galet. Att hon skulle ha träffat Johan, Eriks bästa vän bakom hans rygg?! Var fick han det ifrån? Johan hade hon inte träffat sedan inflyttningsfesten och när han försökt ta kontakt med henne hade hon bestämt sagt ifrån. Hon orkade inte ha med någon att göra efter det som hänt. Hon sörjde förslusten av sin dotter och orkade inte med livet. Hon försvann ner i en djup depression den första tiden. Efter ett par månader mådde hon bättre och det var då hon med sina föräldrars hjälp tog tag i att tömma och sälja huset. Lånen på huset måste ju betalas och det löstes då hon fick huset sålt. Det var en familj med ett barn på väg som köpte huset. Genom Jessica gick det rysningar och hon ville aldrig mer se det huset igen. För mycket ont hade hänt henne där.

Hon hörde av sig till polisen varje månad. De hade aldrig något att komma med. Brevet hade de fått se men de hade inte kunnat få ut något av det. Eriks försvinnande var ett mysterium, en gåta. Det fanns en internationell efterlysning på Erik och Sandra. Några tips hade kommit in men inte mynnat ut i annat än att det var andra personer det handlade om. Erik hade fått sin ultimala hämnd - han hade tagit deras barn ifrån henne. Men han hade också tagit ifrån deras barn sin mamma. Och varför? Allt hade ju varit så bra men inte tillräckligt bra för Erik helt klart.

Och så kom samtalet. En alldeles vanlig tisdag så ringde telefonen och det var Erik som ringde henne.

- Kom till vårt hus, sa han.

Jessica ville säga att deras hus fanns ju inte. Inte nu längre. Deras hus var någon annans hem. Snabbt ringde Jessicas pappa de som nu bodde i huset och förklarade att de behövde låna huset. De visste hela historien och gick över till grannarna medan polisen åkte dit i civila bilar. Allt för att inte röja sig.

Sakta gick Jessica uppför trädgårdsgången till huset hon kommit att avsky så mycket under de gångna månaderna. Det var samma hus men ändå inte och med andra blommor och växter i trädgården och en gunga som hängde i det stora trädet. En röd gunga som gungade fram och tillbaka i den ljumma vårvinden. Hon hörde ljudet av ett barnskratt och plötsligt stod Erik framför henne med ett mörklockigt barn i sina armar. Flickan ropade och pekade på en katt som plötsligt sprang förbi.

- Har du skaffat katt? sa Erik med glitter i sina ögon och ett varmt leende.

I samma ögonblick omringades de av en grupp civilklädda poliser som slöt upp omrking dem och lämnade inget utrymme för Erik att fly men han såg inte annat ut än uppriktigt förvånad.

- Vad håller du på med? sa Erik när hon närmade sig honom och den lilla flickan som oroligt började gnälla och slingra sig i hans famn. Hon sträckte ut armarna efter Sandra men barnet slog sina armar runt Eriks hals och klängde sig gråtande fast vid honom.

- Ge mig henne, sa Jessica och tittade Erik djupt in i ögonen som för att få svar på varför han försvunnit med deras barn efter att ha förgripit sig och misshandlat henne så grovt.

- Ja, du ska få ta henne men kan vi gå in först? Jag vill visa Melissa hennes rum, sa Erik.

Jessica studsade till och var nära att skrika rakt ut men hon besinnade sig för deras dotters skull. Melissa?! Vad i all världen?

En av de kvinnliga poliserna lirkade loss det gråtande barnet från Erik och så tog en annan polis tag i hans armar och bände de bakåt.

- Följ med här nu.

Erik följde med utan protester men hans ögon lågade.

- Vad är det här för välkomnande Jessi?! ropade han klagande när han fördes bort till en av de civila bilarna.

Ja, det kunde man fråga sig. Vad var det för välkomnade av en pappa som avvikit med deras tre månader gamla flicka och nu kom hem igen efter närapå ett år borta. Han hade inte bara kidnappat deras dotter, han hade också bytt namn på henne och barnet hade inte fått lära känna sin mamma. Ingen visste vart de varit.

Jessica visste att allt det där betydde ingenting nu. Det som betydde något hade hon mitt framför sig - äntligen. Hennes lilla dotter som inte längre var ett spädbarn utan en egen liten människa. Sandra var inte borta längre - hon var här och nu skulle hon snart äntligen få vara i sin mammas famn. 

- Hej Melissa, hälsade Jessica mjukt. Det är jag som är din mamma.