Det ekar en tom tysthet 

Bland alla mina ödesskrik

Där i djupet av mig själv

En tysthet så skärande smärtsam

Att jag får anstränga mig till det

Yttersta för att inte visa tårarna

De som rinner på mina ögons

Baksida även när jag skrattar och

Ler mig genom vardagen 

För det är inte alltid ytan som räknas 

Och den som vågar se djupt in i 

Mina gåtfulla ögonspeglar kommer se

Det som verkligen sker i djupet av

Min söndertrasade blödande själ