26 Maj 1984.

FÅRLÅT min kära och livskamrat i dag är det vår bröllopsdag, 32 långa
år blev det. Orsaken till att jag sitter här i gryningen och känner mig fylld av skuld kan en högre makt svara på.
De praktiska orsakerna till min min sorg och besvikelse kan jag vältra över på många faktorer. Detta är det första år jag inte får väcka dig på vår bröllopsdag med nyplockade liljekonvaljer i ett smalt glas med trasiga kanter.
Jag kan inte, inte bara för att du är död utan för att det är utanför min förmåga att plocka några blommor till dig. Ja min rörlighet är för begränsad och dit jag når, parkerna där är all plockning förbjuden. Bra är väl det annars var det inga parker.
Den faktor som jag kunde klaga på i min besvikelse är hur samhället hjälper oss som hamnat utanför genom olika själ, sjukdom handikapp etz. Jag kan inte komma upp till din grav och ge dig ens en köpeblomma. Min ekonomi tillåter inte såna utsvävningar. Samhällets hjälp för de svag, dit jag nog tyvärr mot min vilja hör. Det har ännu under ett halvår inte kunnat bevisas att jag kan åtnjuta den tjänsten.
Vänner finns endast på sociala medier, ja barn borträknas för deras tid åtgår till annat. Gemensamma barn finns ej. Särbarn, Ja. Det kanske där problem är, jag
tog ju deras mor ifrån dem och lät henne dö. Nåja de får ju ärva, totalt kan de nog vara nöjda med det straff de då ger mig, både ekonomiskt och mentalt blir jag utblottad genom en liten laglig fint om bröstarvingar.
Egna barn, där får jag ändå hjälp, men kan inte kräva uppassning i allt. Jag övergav ju dem för en annan kvinna.

Alltså jag kan skylla mig själv att jag sitter här ensam och ledsen
och mins det förflutna med en ganska stor saknad.
Jag sitter bland mina artefakter, är jag deprimerad? Nej jag kan bara se tillbaks på ett långt liv där ett litet felval straffade mig. Jag skulle aldrig ha gift mig med Dig min Livskamrat. Nu kommer detta om in i bilden, men varför straffas jag för att ha levt tillsammans ett långt liv med dig min kära, påvert var det många år men det var en utmaning. Barnlösa blev vi, du min älskade ansåg att din reproduktion var perfekt en av varje sort med goda gener. Jag hade bidragit med två döttrar som under vår äktenskap artade sig bra, som man brukade säga. En stolt far fick jag bli, men varför det? Det var ju de själva som bidragit till sin framgång, det enda jag gett var mina gener.
Men slutet min älskade blev kanske inte vad du förväntat dig, förresten du är ju död, du gick in på den långa vägen till evigheten före mig. Dina barn förväntar sig inte att möta dig igen. Ja det är sällan vi har fått bevis på möten i det framtida livet. Och att två av kärlek skulle mötas igen är ju bara ett hopp för oss som lever i tron på det eviga livet utanför vår enkla sinnessfär.
Tur är väl det för är det en skärseldslikt straff jag genomgår nu bland mina packlådor. Kanske det bara är ett enkelt hat från dina välartade barn. Jag tog ju deras mor ifrån dem. Ja nog har straffet blivit lyckat, men jag har svårt att tro att du var med och planerade det.
Vasen på mitt frukostbord förblir tom och även din gravkulles smyckning.
© Bosse.