Att jag skrattar åt mina skov är inte humorn i sig.
Jag skrattar istället för att hamna i gråt för jag anser det som styrka att kunna skratta åt.
Dagar som friska människor räknar till intet,
det är vissa dagar jag upplever att jag nuddat min grav
eller nätter då jag i min ensamhet uppvaktats av tårar.
Drömmar som förändrats till smärta.
Men återigen så uppvaktas jag av ständiga tårar,
inatt bad jag en bön & jag lever i tron
att utan Gud så vore jag chanslös mot mitt skov.
För kroppen är förgänglig men själen är oändlig.

December 2015