Sommaren kom lätt i år.
Solen tycktes närmast förälskad då den glänste varthän mina ögon föll, som för att säga att inget tidigare spelat någon roll.
Första gåvan; En frihet av känslor och ett rum att uttrycka dem.

Det här var en pånyttfödelse utan liknelse, en helt ny strävan. Inte längre en förlängning av en tidigare tid, detta var något nytt, snabbt sprunget ur en vilja av att faktiskt vara.
Andra gåvan; En motivation för förändring och förbättring.

Detta skulle bli annorlunda. Detta var början på en ny tid, en ny sorts sommar, så ivrig att knopparna knappt hunnit blomma innan solen gassade och fåglarna hade flyttat hem igen.
Tredje gåvan; En till synes oändlig passion för samhörighet.

Allt medan jag omfamnade denna nyskapade sommar svarade den med samma mynt, och dess blommiga famn och dess soliga uppsyn kunde inte annat än att bringa leenden.
Fjärde gåvan; En trygghet som gav äkta tillfredsställelse.

Inget i denna värld kunde få mig att sluta stirra in i denna sommars magiska sol, trots att skenet var så starkt att det gjorde mig blind. Så oviss var jag, att jag i denna blindhet glömde tre viktiga lärdomar;
Naturen inte bara ger, den även tar.
Lätt fånget är lätt förgånget.
Sommar ersätts alltid av höst.

Så plötsligt, utan att jag ens blinkat, slutade solen att skina. Blommorna föll till marken. Löven hade ändrat färg eller dött helt. Lika snabbt som den hade uppstått hade sommaren krossats. Lika ivrig på att få leva var den på att dö ut. Och alla gåvor kvarstod, men hade ändrad skepnad;
Frihet och rum var fångenskap och cell.
Förändring och förbättring var stagnation och förtvivlan.
Passion och samhörighet var apati och ensamhet.
Trygghet och tillfredställelse var osäkerhet och besvikelse.

Hösten kom hårt i år, Junihösten, speglad i sommarens ömhet. Sammanslaget finns nu endast en vilja; Att vilja något annat.
Och i slutändan är det nog så
att allt vad sommaren gav mig
är vad som gjorde att jag gav mig